– Allt har sin tid, säger Carl-Eric ”Calle” Andersson när han sitter i sitt mottagningsrum på barnpolikliniken på Ålands hälso– och sjukvård (ÅHS) och gör sig redo för sitt sista arbetspass.

Sedan år 2013 har han pendlat till Åland för att jobba som barnläkare på barnpolikliniken och barnavdelningen, en tid han ser på med glädje och värme.

– Ålänningarna skulle bara veta vilken fantastisk sjukvård som finns här, säger han.

Att Calle blev läkare lägger han helt och hållet i sin frus händer. Som ung kemistuderande träffade han en ambitiös tjej med ett klart mål i sikte – hon skulle bli läkare. Kär som Calle var nickade han instämmande och svarade att det skulle minsann han också bli. Utan att ens ha tänkt tanken förut.

– Visst är det roligt vad förälskelse gör med oss. Skulle hon sagt där och då att hon tänkte bli bonde hade jag svarat ”jag med” på den också, skrattar han.

Att de båda blev läkare, hans fru psykiatriker, ser han som något väldigt positivt.

– Att vara läkare är väldigt speciellt yrke, speciellt om man jobbar på stora sjukhus med jour och nätter. Det är bra att ha en partner som förstår att man måste åka iväg ibland, eller inte alltid kan åka hem när det var tänkt.

Under utbildningen föll det sig naturligt att det var inriktningen barn som Calle ville ägna sig åt och han har inte ångrat sig en sekund.

– Jag har ett intresse för neonatologi och endokrinologi. Men att jobba som akutbarnläkare har varit det mest givande, säger han.

Vägen till Åland

Att Calle hamnade på Åland var för honom själv en oväntad vändning. Under sin läkarutbildning blev han god vän med ålänningen Christer Aaltonen och de höll kontakten under åren som gick. När det sedan började närma sig att gå i pension från sjukhuset i Norrköping dök en annons upp om ledig tjänst som barnläkare vid ÅHS.

– Min fru visste att jag inte var redo att sluta jobba än, så hon sade åt mig att åka och hälsa på Christer och testa på att jobba här lite samtidigt. Och jag trivdes väldigt bra direkt, så jag blev kvar som vikarie till och från.

Under pandemin tillbringade Calle hela 18 veckor i sträck på Åland. Han visste hur svår denna period var för att få in vikarier till ÅHS, så han bestämde sig för att stanna kvar och hjälpa till.

– Vilken otroligt snäll hustru jag har, som stöttade detta beslut. Men här hade jag arbete och det sociala, hemma hade jag nog bara blivit isolerad i huset.

Väl hemma ser Calle sig som en huslig man.

– Jag är den som skött handling, tvätt och sånt. Speciellt under småbarnsåren. Jag tycker väldigt mycket om att laga mat också, men min hustru är mycket bättre på den biten. Hon är väldigt experimentell i köket.

Fin gemenskap och familjärt

På Åland har Calle trivts väldigt bra. Efter en yrkeskarriär på stora sjukhus runt om i Sverige ser han många fördelar med vad ett mindre samhälle för med sig.

– Här på Åland bryr man sig mycket om familjen. Ofta verkar det som om familjen är viktigare än karriären, så som det ska vara. Jag möter ofta separerade föräldrar som kommer tillsammans till barnens läkarbesök, för man är mån om sina barn och sätter dem i första hand. Det är väldigt fint och man ser det inte lika ofta någon annanstans, säger han.

Även kollegorna och personalen vid ÅHS är Calle mån om att lyfta.

– Det är väldigt fin gemenskap här på barnavdelningen och polikliniken. Ja, på hela sjukhuset skulle jag säga. Den gemenskapen märks även i vården av patienter. Man har tid att ta hand om och verkligen vårda här, inte bara barnen utan hela familjen. Man får en möjlighet att lära känna sina patienter.

Bild

Den stora skillnaden mellan jobbet här och på de sjukhus Calle jobbat på i Sverige är mängden arbete som görs som ensam läkare.

– Som läkare är man väldigt ensam här, speciellt när man har jour. Jag är van med att det är fyra eller fem läkare på jobb nattetid. Här är man själv. Men här finns Snuffe, min chef. Han är extremt bred i sin kunskap och en väldigt bra chef. Jag hade nog inte stannat alla dessa år om det inte vore för att jag hade honom vid min sida, säger Calle och ler varmt.

Att han nu närmar sig sista arbetspasset är tudelat.

– Jag bearbetar det genom att berätta det för alla, för det är nog svårt att ta in själv. Jag märker att jag säger åt allt och alla som jag träffar att jag går i pension nu. Men det är dags nu. Jag lämnar hellre nu när man ännu är uppskattad och utför ett gott jobb, än hänger kvar så länge att någon till sist ber en att gå.

Calle skrattar gott åt att hans familj kommer se till att han håller sig alert och nära sitt yrke ändå.

– När jag berättade för äldsta sonen att jag skulle sluta vara barnläkare skrattade han och sade att det kan jag glömma, för jag har två barn och tre barnbarn som kommer fortsätta ringa om alla sjukdomar.

Konstintresserad hobbysamlare

När Calle hade varit 14 veckor i tjänst på ÅHS bad han sin chef Snuffe om en present.

– Det kan ju tyckas vara lite märkligt, att man ber om en present så där. Men jag ville väldigt gärna se Anders Wiklöfs konstsamling, och Snuffe hjälpte mig att ordna med det. Där fick jag uppleva konstverket ”Eko” av Ellen Thesleffs på nära håll. Det är en av de absolut vackraste tavlor jag sett i mitt liv.

Besöket på Andersudde är ett av Calles mest kära minnen från sin tid på Åland då konstintresset ligger honom nära om hjärtat. Kärleken till konst kommer från hans mormor som var konstnär, och hemma i huset Västervik finns en stor mängd tavlor.

– Men ingenting kommer vara av värde den dagen jag går bort. Jag vill ha konst som passar oss, och som passar i vårt hem. Vad det är värt är mindre viktigt. Mycket av det vi gillar hittar vi hos lokala konstnärer, säger han.

Pensionär med mer familjetid

Nu väntar ett liv som 100 procent pensionär. Calle hänger läkarrocken på en krok och lämnar den tiden bakom sig.

– Nu ska jag ta hand om min hustru som varit mycket ensam medan jag varit här på Åland. Och så ska jag vara med mina barnbarn så mycket som det går.

Han hoppas även på en hel del resande tillsammans med hustrun. Bland annat har paret ett hus i Spanien som han hoppas kunna tillbringa mer tid i nu när dagarna är fria. Det krävs inte många minuter i samma rum som Calle för att uppfatta den ödmjukhet han bär på inför allt det livet för med sig, och det framkommer extra tydligt när han pratar om semesterboendet. Calle sänker blicken och ser märkbart obekväm ut.

– Jag tycker inte om att prata om huset i Spanien. Det känns så vräkigt. Jag är uppvuxen med att vi inte hade några extra pengar alls, och inte kunde unna oss något. Så aldrig hade jag ens tänkt tanken på att äga ett hus utomlands. Mina vänner säger ofta att jag nog är den sista som de kunde tänka sig att skulle köpa ett hus i Spanien. Det är lite okarakteristiskt av mig.

Han drar in ett djupt andetag och tar en lång paus.

– Men när jag väl är där så njuter jag till fullo. Vi älskar att vara där, min hustru och jag. Men jag vill inte prata så vitt och brett om det bara.

För Calle är familjen väldigt viktig, och han återkommer flera gånger under vårt samtal till just barnbarnen och nöjet han känner i att få dela vardagen med dem.

– Barnbarn är roligare än vad man kan tro. Man har så mycket mer tid med dem, när man slipper allt det andra runt omkring som man måste ta itu med när ens egna barn var små. Det vardagliga som kommer emellan.

Med barnbarnen tycker Calle om att leka och de läser mycket böcker tillsammans. Även legobygge står högt på listan över uppskattade aktiviteter.

– Om jag hade fått leva om mitt liv skulle vi nog ha valt att skaffa fler barn än de två vi har. Det är jag säker på, att vi hade tagit oss tiden och samlat orken för det. Barn är livets rikedom, det ser man så mycket klarare när man blir äldre.