För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Efter år av utredningar ska Åland nu ”ta lärdom” av elhybridaffären. Det låter rimligt. Men för att kunna dra lärdom måste man först klarlägga vad som faktiskt gick fel.
Affären har två delar – och två regeringars ansvar.
Den första gäller upphandlingen. Lagtingets fullmakt 2018 saknade angivet belopp. Landskapsrevisionen konstaterade senare att fullmakten inte var förenlig med 54 § lagtingsordningen. När anbudens verkliga kostnader blev kända ansåg revisionen dessutom att det fanns goda skäl att återkomma till lagtinget.
Det skedde inte. Regeringen Sjögren ingick ett 15-årigt avtal.
Den andra delen gäller regeringen Thörnroos, som sade upp avtalet. Domstolarna konstaterade senare avtalsbrott och följden blev ett skadestånd på över tio miljoner euro plus ränta.
Ålandstidningen
Efter allt detta borde ansvarskedjan kunna beskrivas tydligt.
Lag- och kulturutskottets juridiska utredare, Advokatbyrå Carlsson Wingert, pekar enligt utskottets egen redovisning ut just budgetfullmaktens utformning och uppsägningen som frågor som kan förtjäna närmare granskning. Ändå anser utskottet att ytterligare granskning inte behövs.
Som ett skäl hänvisas till att Justitiekanslern behandlat elhybridärendet. Men det innebär inte att den centrala fullmaktsfrågan blivit slutligt prövad. Det senare JK-ärendet innebar enligt utskottets egen redogörelse ingen materiell prövning av just den frågan.
Att inget tjänstebrott har konstaterats är viktigt. Men det innebär inte att ingen bar ansvar. Det är också en demokratifråga. Politisk och parlamentarisk granskning handlar om vem som fattade besluten, på vilket underlag och med vilket mandat och hur ansvar utkrävs när något går fel.
Om fullmakten var tillräcklig för det 15-åriga avtalet – hur förenas det med Landskapsrevisionens slutsats om 54 §? Om den inte var tillräcklig – varför återkom regeringen inte till lagtinget?
Och varför sades avtalet senare upp trots de juridiska riskerna. Hur såg ansvarsfördelningen ut?
Sandra Listherby (Lib) säger att vi ska ta lärdom av det som hänt. Men vilken lärdom?
Att fullmakter måste vara tydliga och beloppsbestämda? Att regeringen ska återkomma till lagtinget när förutsättningarna förändras? Att juridiska riskbedömningar måste tas på större allvar? Eller att lagtingets kontroll behöver stärkas?
Jag har begärt ut Carlsson Wingerts fullständiga utlåtande och advokatbyråns uppdrag. De handlingarna kan förhoppningsvis ge ytterligare svar.
Nu uppges finans- och näringsutskottet överväga om frågan ska granskas vidare. Innan de principiella frågorna fått begripliga svar är det för tidigt att sätta punkt.
Carlsson & Wingerts konstaterar inte tjänstebrott, men pekar samtidigt att två centrala frågor kan förtjäna närmare granskning. Då är det svårt att förstå varför just dessa stenar ska lämnas ovända.
Vad gick fel? Vem bar ansvaret i respektive beslutsskede? Och vad ska ändras för att samma sak inte ska kunna hända igen?
Först när vi kan svara på det vet vi vilka lärdomar elhybridaffären faktiskt ger.
