För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Ålands hälso- och sjukvård står inför stora sparkrav och därför vill man genomföra förändringar inom den palliativa vården och hemsjukvården. Att fler människor som befinner sig i livets slutskede ska kunna få trygg och kvalificerad vård i hemmet kan låta som en god ambition. Men en sådan förändring kräver betydligt mer än ett beslut på organisationsnivå.
Det nuvarande förslaget att skära ner platserna på palliativa avdelningen med hälften och flytta avdelningen till en utdömd byggnad utan dusch och toalett är mycket dålig.
Om man vill bygga om organisationen så att hemsjukvården ska ansvara för ännu fler patienter i livets slutskede måste allt vara på plats först. Det krävs tillräcklig bemanning, kompetens, beredskap dygnet runt, fungerande läkarmedverkan, tydliga vårdkedjor och ett nära samarbete med anhöriga och kommunerna. Framför allt måste det finnas en plan för hur vården ska fungera i praktiken, inte bara på papper.
Vi har svårt att se att det automatiskt blir enklare för hemsjukvården när fler patienter finns utspridda över hela Åland. Tvärtom finns uppenbara risker.
Resorna blir längre, vårdbehoven kan vara mycket olika och situationer i livets slutskede kan förändras snabbt, och väntan kan bli lång. För patienten kan det innebära otrygghet. För anhöriga kan det innebära ett större ansvar och en oro för vem som faktiskt kommer när det behövs.
Ålandstidningen
Det är också förståeligt att många ålänningar frågar sig om detta ännu en gång handlar om att landskapet försöker föra över kostnader och ansvar på kommunerna. Den frågan måste ansvariga politiker kunna ge ett tydligt svar på.
För Ålands framtid handlar detta ytterst om kvalitet, trygghet och ansvar. När det gäller människor i livets slutskede får ekonomiska och organisatoriska hänsyn aldrig komma före patientens behov av en trygg och värdig vård.
Det som oroar oss är därför inte att man vill utveckla vården. Det är hur förändringar har beretts och att man börjar med att spara på de mest utsatta patienterna. En samlad läkarkår har lyft de risker de ser men ministern verkar inte ha en aning om vad det innebär för patientsäkerheten. Ett så viktigt beslut måste bygga på kunskap, konsekvensanalyser och en ordentlig beredning. Om det finns brister i dessa delar är det inte konstigt att förtroendet för de ansvariga politikerna urholkas.
Och samtidigt som det finns stora frågor kring hur den konkreta vården ska fungera väljer man att rekrytera en kommunikationssamordnare. Det är svårt att inte fråga sig om prioriteringarna har blivit fel.
Ålänningarna behöver först och främst en fungerande vård särskilt när livet går mot sitt slut, då måste tryggheten komma först.
