Denise Bergvall

Personligt

Ålder: 54 år.

Yrke: Egenföretagare.

Bor: Halva året i Mariehamn och halva i Lemland.

Familj: Maken Jesper ”Jeppe” Bergvall, sönerna Alvin 17 år, Teodor 15 år och Simon 13 år, och katten Murre 7 år.

Intressen: Löpning och verksamheten.

Efter 20 år som sjuksköterska valde Denise Bergvall att sadla om och ägna sig åt sina stora intressen: inredning och gamla saker. Hon blev egenföretagare.  Ingendera av dessa yrkesval var något hon särskilt hade tänkt sig under gymnasietiden vid Ålands lyceum. När Denise hade skrivit studenten bar hon inte på några särskilda utbildningsdrömmar, utan sökte till olika skolor och kom helt enkelt in på just sjuksköterskeutbildningen. Då fick det bli det.

– Mamma jobbade inom vården, pappa var egenföretagare inom shipping, och i en viss ålder vill man göra tvärtom vad föräldrarna gör, säger hon och åsyftar även att det inte fanns några som helst tankar på att bli egenföretagare på den tiden.

– Men nog har jag älskat mitt jobb. Det var ett lyckat val, konstaterar hon i efterhand.

Ville lära sig mer

Som färdig sjuksköterska flyttade hon till Luleå.  Hon var äventyrlig och ville göra något annat innan hon flyttade hem till Åland igen. Paradoxalt nog är det på sina svagheter hon har kommit fram, konstaterar hon. Osäkerheten och nyfikenheten har lett henne vidare.

– Det är mina svagheter som har fört mig framåt i livet!

Under en period jobbade hon natt på intensivvårdsavdelningen (IVA) i Luleå. Hon var nyutbildad och kände att ”det här går ju inte”. Hon flyttade till Gävle. Och det var just svagheten inom IVA-nattjobbet i Luleå var det som gav henne möjligheten till dagjobb på IVA i Gävle.

– Där insåg jag min svaghet inom IVA-specialiteten och såg möjligheten att vidareutbilda mig inom intensivvård. 

Hon pluggade och jobbade parallellt. Det var många slantar som föll ner då, minns hon.

– Väl i jobb på IVA, med specialutbildningen, insåg jag att det anestesijobb som skulle göras där var en svaghet hos mig. 

Det ledde henne i sin tur in på anestesiutbildningen. När hon var klar med den började hon på operationsavdelningen. Väl där insåg hon sin svaghet i att söva barn och flyttade till Stockholm och Sankt Görans barnsjukhus. 

– Det var ett fint sjukhus att lära sig på.

Oftast var hon den yngsta i jobbsammanhang.

– De sa alltid: ”Du kan väl ta barnrummet”. De minsta barnen på Sankt Görans barnsjukhus som skulle sövas och opereras vägde 500 gram. Alla infarter i den lilla kroppen – som ett litet mjölkpaket, berättar hon beskrivande om utmaningarna det kunde innebära, både yrkesmässigt och mentalt.

– Jag har tyckt att det har varit spännande. Jag har lärt mig saker.

Denise var ung och hade inga egna barn, och de andra sjuksköterskorna sa ofta: ”Du ska se sedan när du får egna barn.”

Jobbade i Riyadh

Trött på ekorrhjulet och på hur dyrt det var att bo i Stockholm, började Denise och en kompis från Gävle i ett skede att titta på utlandsjobb. 

– Vi hittade en annons i Vårdfacket och sökte till Saudiarabien. Jag åkte, men hon blev hemma på grund av sjukdom. Jag var fast besluten om äventyr och att spara ihop lite kapital. Jag åkte iväg julen 1994 och blev kvar åtta år.

I Riyadh jobbade hon som narkossköterska. Där lärde hon även känna en plastikkirurg och efter fem år åkte hon till Libanon för att vara med och bygga upp en skönhetsklinik under ett år. Sedan åkte hon tillbaka till Saudiarabien. Hon trodde att Libanon skulle innebära ett friare liv än vad det i praktiken gjorde och hon upplevde ett samhälle präglat av dubbelmoral. Samtidigt beskriver hon ett väldigt vackert land – med möjligheter till allt från skidåkning och dykning och paragliding, parallellt med alla historiska platser som finns att upptäcka i landet.

På hemmaplan fanns en viss förundran över att hon valde att stanna så länge.

– Vissa undrade om jag skulle vara där under mina bästa år i livet. Jag var där mellan jag var 30 och 38 år. Men jag har inte ångrat det.

En rik fritid

Löpningen har alltid varit en del av Denises liv, och även i Saudiarabien var hon med i grupper som tränande tillsammans.

– Vi var 150 nationaliteter på vårt compound. Första tiden sökte jag mig till ett gäng skandinaver. Vi var alltid tillsammans.

Hon var med i en triathlongrupp som åkte på camping en gång i månaden. Ett gäng på sådär 300 personer. Jobbet var bara något man gjorde, förklarar hon och beskriver en rik fritid. 

Man kunde åka till olika compound och träna, och springa på säkra ställen. En hel del resor blev det under åren där, bland annat till Afrika. Resor som innebar allt från tältande i Serengeti och paddling bland krokodiler i Tanzania, till dykning i Jeddah, Röda havet och Zanzibar. Hon berättar om allt hon har lärt sig, utan att söka efter kunskapen. Efteråt har hon tagit med sig hela familjen till Sydafrika.

– Jag ville att barnen skulle få se alla djuren. Det har fascinerat mig.

När kriget såg ut att närma sig Saudiarabien 2003 var Denise nöjd över möjligheten att bara kunna packa sina väskor och flytta tillbaka till Norden. Pansarvagnarna började då åka genom Riyadh, samtidigt som stämningen förändrades i staden.

– Många flyttade hem i samma veva.

En förundrans graviditet

Först anhalten vid återflytten blev Åland. Hon uppskattade att få tillbringa sommaren på hemmaplan, men kände att det var för stor omställning att bo och leva på Åland. Så hon sökte hon sig till Stockholm och Huddinge sjukhus. Och så träffade hon sin blivande man ”Jeppe”.

– Jag var 37 år och tänkte att jag inte kunde bli gravid. Men jag blev det direkt. Det vara en omvälvande grej. Jag hann bara jobba ett halvår.

Där och då kom också frågan var de skulle bo när barnet kom. Huruvida de skulle bo nära hans föräldrar eller hennes.

– Jeppe fick ta beslutet. Han är från Småland, men han valde Åland.

Denise jobbade på Ålands hälso- och sjukvård under januari till september, innan sonen Alvin kom.

– Sedan var jag hemma med honom och så blev jag gravid igen, med sonen Teodor och sedan Simon.

Hon förundras över att hon blev gravid och fick barn som 38-, 40- och 42-åring.

– Jag tog emot det bara.

Nya vägar

2011, när sonen Simon var två år gammal, köpte familjen en stuga i Lemland. Då kände Denise att det var dags att börja jobba och bidra till stugan. Visserligen hade hon trivts med lunken hemma men nu kände hon att hon behövde jobba. Fram till 2019 jobbade hon sedan som sjuksköterska. Därefter gjorde hon en helomvändning i livet. I mars det året såg hennes antikvitetsaffär Patina på Norragatan i Mariehamn dagens ljus. Då hade hon jobbat 20 år inom vården och kände inte längre att hon kom vidare inom sitt yrkesfält. Istället valde hon att helhjärtat satsa på antikviteter, vintage och retrosaker – på möbler och kuriösa. Hon hade samlat på sig mycket och köpte sedan upp bra saker som hon kunde sälja vidare.

– Jag har alltid haft ett intresse för inredning och gamla saker.

Genom åren sparade hon en hel del pengar, och hade även haft hjälp av sin pappa i att förvalta dem på bästa sätt, och så tänkte hon:

– Nu gör jag som jag vill. Och jag visste vad jag ville göra.

Även om hon kan sakna kollegorna och patienterna från sitt yrke inom vården trivs hon.

– Jag behöver ha lite variation. Jag har tagit över pappas företag som hade legat vilande i många år.

Innan hon blev egenföretagare hade det ofta hänt att sönerna frågade henne hur länge viss inredning skulle stanna hos dem. Hon var ombytlig med möblerna och inredningsattiraljerna. I dag är det lugnare på inredningsfronten hemmavid. Numera får hon utlopp för den delen på jobbet.

Löparskorna alltid med

Någonting som alltid har följt med henne genom åren är löparskorna. De har varit som ett ledband för henne – någonting som hon alltid har kunnat luta sig tillbaka på. Och som är avstressande.

– Efteråt kan jag bära vad som helst, säger hon om löprundorna.

– Att promenera är inte samma sak.

Hon har klarat sig från skador, förutom en hälsporre som hon fick dras med under ett år efter att ha sprungit i spikskor en vinter.

– Och så har jag ett knä som har krånglat. Men då har jag cyklat mycket istället.

– När pojkarna var små stack jag iväg och sprang för att få mina små stunder. Det är min meditation. Det hjälper mig att bära vardagen och utmaningarna i den.

Katten Murre är en kär familjemedlem hos familjen Bergvall och det visar sig att Denise är en riktig kattmänniska. Också under tiden i Riyadh flyttade en katt in hos Denise och hennes dåvarande sambo. Vid ett tillfälle var det någon som krafsade på ståldörren till huset hon bodde i. Det var en katt som hade mist ett öga. Till en början matade Denise katten i trädgården, sedan flyttade den in – och sedan följde den med henne när hon flyttade hem till Åland och slutligen till Denises föräldrar.

Hon har några motton i livet. Ett av dem är att ”lika barn leka bäst”.

– Det är inte så lätt att leva med olika kulturer.

I butiken strömmar det in kunder under vårt samtal. Så är det inte alltid.

– Stundtals är det ensamt, stundtals är det intensivt. Jag har mycket stammisar. Vissa dagar har jag bara pratat och inte sålt någonting. Men nu, det tredje året, sitter jag still i båten, säger hon.

Det går ihop precis så att hon klarar sig på det, men hon är nöjd.

– Det är mycket värt. Jag är nöjd med det liv jag har.

Innan Denise utbildade sig till sjuksköterska hade hon börjat jobba på Trobergshemmet, både som gårdskarl och som sällskapsdam. Hon beskriver en oro över att vi satsar för lite på de äldre i samhället och understryker att generationen före oss har gjort skäl för sin plats och är värdiga ett gott slut. För tio år sedan beslöt hon sig också för att ställa upp i lagtingsvalet för Åländsk center.

– Jag hade för mig att jag skulle engagera mig för att kanske bidra med något, men sedan insåg jag att det bara stjäl min tid – tyvärr!

Numera delar familjen Bergvall sin tid mellan lägenheten i stan och stugan i Lemland. Som bäst håller de på att bygga ett hus där sönerna får husera.

– Vi flyttar ut till påsk och tillbaka en månad efter att skolan har börjat.

Hon återkommer till att hon inte känner någon sentimentalitet över att ha lämnat sjukvården.

– Jag är inte sentimental av mig, jag går vidare. Det har jag nog fått hemifrån. Man tar sig fram genom egen vilja och grämer sig inte över saker. Man är sin egen lyckas smed!