Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
I sommar har jag fått frågan; Vem är egentligen dina ”peers” nuförtiden? Det skulle kunna vara en fråga om vem som är mina kollegor just nu, men jag tolkade frågan mera som gällande vem jag nu jämför mig med. Frågan är alltså vem jag tycker att är så lika mig att en jämförelse, i någon mening, vore betydelsefull. Jag tänkte efter och fann att jag egentligen inte tycker att jag känner någon som är lik mig – vad gäller kombinationen av t.ex. yrke, ålder, bostadssituation, familjesituation och intressen.
Först blev jag nog lite ledsen över den insikten, för den förklarar varför jag numera inte känner mig riktigt 100 procent ”hemma” i något sammanhang. Det finns inte så många golf- och fotbollsintresserade äldre präster som är frimurare – för att bara ge ett exempel.
Sedan kände jag nog frid. Eftersom det liksom inte finns någon likadan så finns det heller ingen att jämföra sig med. Och det är verkligen skönt. Det är just i jämförandet som jag tror början till ondska ligger. Om man väljer att på riktigt jämföra sig med någon, så finns alltid risken att man upplever att man förlorar i den jämförelsen. Och om man förlorar så måste man antagligen antingen kämpa hårdare för att vinna, eller på något sätt misstänkliggöra den man förlorar mot för att förklara och rättfärdiga ”förlusten”. Båda de beteendena är av ondo. Att kämpa hårdare bara för att överträffa någon är verkligen en onödig energiförlust, och att baktala någon för att hen verkar framgångsrik kan aldrig leda till något gott.
Jämförelse människor emellan är alltså av ondo. Den som börjar jämföra sig har egentligen redan förlorat. Det kommer alltid att finnas någon som i något avseende är ”bättre”, och också den vinnaren är på topp bara en tid.
Ålandstidningen
Hävdar jag då plötsligt att vi människor inte ska sträva efter något? Nej, naturligtvis inte. Livet är avsett att levas och fyllas med mening. Vi ska alla hitta våra inspirerande mål, och använda våra förmågor så mycket som möjligt till varandras och egen glädje och nytta. Vi får verkligen bättre liv (och uppfyller därmed Guds vilja) och vi är aktiva och strävar efter att göra gott! Men vi ska inte tycka att det är tokigt om grannen eller kollegan verkar var vara duktigare på något eller kanske rentav verkar ha mer tur i livet. Inget blir egentligen sämre för dig, bara för att det är bättre för någon annan.
Man kan förstås invända att ”allt är relativt”, och det är också sant. Man vet egentligen inte om ett snöre är långt om man inte får jämföra det med ett annat snöre, och man skulle inte veta vad som är ljust om man inte sett mörkret. Det är i olikheterna mycket av livet blir intressant att betrakta och förundras över. Men man måste inte jämföra sitt liv med andras så att något slags tävling uppstår.
På golfbanan fick jag nyligen rådet att spela med självförtroende och ödmjukhet. Jag tror det var ett underbart råd, och jag tror att det går att överföra till själva livet. Lev med självförtroende och ödmjukhet. De orden beskriver goda och livsbejakande egenskaper som på inget sätt behöver jämföras med andras. Vi kan alla ha agera med självförtroende och hantera resultat med ödmjukhet.
