För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Åland är inte är en plats för varg och det framgår med all sin grymma tydlighet utifrån den fruktansvärda händelsen i Eckerö och den oro som nu finns bland våra fårägare.
I onsdagens tidning tycker jag att Linda Blix ledartext sätter fingret på något ännu större än den enskilda händelsen i Eckerö. Frågan handlar egentligen om vad skyddsjakt borde vara i praktiken.
Om samhället kan agera först när en stor del av en fårflock redan har dödats är regelverket fel. Skyddsjakt ska vara ett förebyggande verktyg och inte en åtgärd som sätts in först när skadan redan är skedd och de döda djuren blivit bevismaterial.
Självklart ska beslut om skyddsjakt bygga på fakta, rättssäkerhet och noggranna bedömningar. Ingen vill ha ett system där varje vargobservation automatiskt leder till jakt. Men dagens regelverk får inte bli så stelt att djurägare tvingas acceptera stora förluster innan samhället kan ingripa.
Ålandstidningen
Tamboskap hålls på Åland i liten skala. Och att ålägga djurägarna krav om att använda rovdjursavvisande stängsel till sina hägn skulle nog snarare utarma och hota de, redan pressade, djurbönderna med mer byråkrati, kostsamma material och tidsåtgång för varje bete.
Det handlar om djur som de fött upp, vårdat och tagit ansvar för. Det handlar också om den oro som sprider sig till andra djurägare, som nu undrar om de blir nästa som drabbas. Också denna påförda oro och stress är en risk för att fler och fler väljer bort att hålla tamboskap.
Den här händelsen borde därför bli startskottet för en diskussion om hur regelverket kan utvecklas. Skyddsjakt ska ge ett verkligt skydd. Ingen djurägare ska behöva se sin flock slitas sönder för att samhället ska anse att hotet är tillräckligt bevisat.
Det är dags att se över om dagens regler verkligen uppfyller sitt syfte och om vi gjort allt som är möjligt inom dagens EU-regelverk och med Ålands behörighet, eller finns det ytterligare åtgärder som skulle kunna ge djurägare ett bättre skydd utan att bryta mot habitatdirektivet?
