Se upp för gamlingar

Åldersdiskriminering är ett sattyg. Många som uppnår pensionsåldern är fortfarande aktiva och alerta. De skulle gärna fortsätta att bidra till samhällsbygget med sin erfarenhet och sin rutin.

Men närmar man sig 70-strecket är det obönhörligen slut. Man tar farväl av kollegor och blir pensionär, på gott och ont. Med de äldre försvinner mycket visdom som bara en lång yrkeskarriär kan ge.

Ändå är det ingalunda alla gånger till fördel att äldre personer vägrar dra sig tillbaka. Tvärtom, i dag sitter en handfull gamla gubbar på makten i världens mäktigaste länder och gör sitt yttersta för att förstöra så mycket som möjligt för så många som möjligt.

Despoter som USA:s Trump, Rysslands Putin, Kinas Xi och en lång rad andra till åren komna, maktfullkomliga mytomaner är bevis nog för att ingen människa ska ha makt för länge. Makt förblindar och den som regerar i tiotals år tappar kontakten med verkligheten.

Trump är i detta sammanhang unik. Även om han inte varit president mer än sex år så är i hans fall varenda dag i Vita huset en dag för mycket.

Det är inte bara riskfyllt med regenter som sitter för länge vid makten. Ser vi oss runt i världen inser vi att det också vore tryggast att förbjuda alla som är äldre än 70 år att leda ett helt land.

I Finland har vi i färskt minne Urho Kekkonens 25-åriga presidentperiod som inte fick något vackert slut. Kekkonen tvingades avgå som dement 81-åring 1981. Vi införde element av persondyrkan som enbart hör hemma i diktaturer, men var efteråt kloka nog att stifta en lag som begränsar presidentperioderna till två.

Nu skulle det gälla att marknadsföra den finländska maktbegränsarmodellen till andra länder på samma sätt som vi exporterar bastu, isbrytare, moderskapsförpackningar och lonkero.

Att diktaturer går i arv som den nordkoreanska, som snart är inne på fjärde generationen, är ett svårare problem. För att inte tala om tyranner som är livsfarliga redan i unga år som talibanerna. Att världen lämnat Afghanistans flickor och kvinnor åt sitt öde är en stor skam.

På Åland finns lyckligtvis ingen diktator, åtminstone inte i politiken. Inte finns det väl heller någon som beskylls för att ha suttit för länge i lagting och landskapsregering och förblindats av makten.

Veronica Thörnroos invaldes första gången 2003 och har gjort en politisk karriär som i längd snart når de kekkonenska presidentåren.

I lagtinget sitter ingen riktigt gammal eller ung. Äldst är 71-åringarna Peter Lindbäck och Mogens Lindén. Yngst är Liz Mattsson, men med sina 38 år kan hon knappast betraktas som en ungdom.