För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Det talas om ”effektiviseringar”, ”inbesparingar” och ”anpassningar av resurser” inom äldrevården. Orden låter tekniska och neutrala. Men bakom dem finns verkliga människor. Människor som byggt våra vägar, vårdat våra barn och arbetat inom sjukvård, skola, industri och omsorg. Människor som burit upp samhället i decennier.
Till och med människor i fängelse har rätt till daglig utevistelse.
Att känna solen mot huden. Höra fåglar. Andas frisk luft. Se årstiderna skifta och känna att man fortfarande är en del av världen utanför väggarna är en mänsklig rättighet samhället bör utgå ifrån. Det är därför svårt att förstå hur vi kunnat acceptera att äldre människor kan tillbringa dagar och veckor nästan helt utan frisk luft, natur eller fri rörelse.
För vad händer med en människa som dag efter dag lever i samma korridor, samma rum, samma ljud och samma rutiner? När livet reduceras till att vänta på nästa måltid eller nästa medicinutdelning?
Ålandstidningen
Personal tvingas springa snabbare, aktiviteter försvinner, promenader hinns inte med och utevistelse blir något som sker ”om möjligt”.
Det finns otroligt varm och engagerad personal inom äldreomsorgen som gör sitt yttersta under svåra förutsättningar. Problemet uppstår när resurser och personal skärs ned så långt att omsorg riskerar att reduceras till de mest grundläggande praktiska behoven.
Ingen mängd vänlighet kan fullt ut kompensera för en miljö som saknar frihet, stimulans och mänsklig variation. Då finns risken att lösningen blir medicinsk i stället för mänsklig. Lugnande läkemedel används ibland för att hantera oro och rastlöshet hos äldre. Men det är inte märkligt att människor blir oroliga när dagarna flyter ihop och möjligheten att påverka sitt eget liv blir allt mindre.
Har människovärdet ett bäst före-datum eller inte? Äldreomsorgen ska inte bara hålla människor vid liv – den ska ge människor möjlighet att fortsätta känna sig levande. Detta är ett moraliskt ansvar som ligger hos beslutsfattarna. Ett samhälle visar sitt verkliga ansikte genom hur det behandlar sina mest sårbara.
Och det som kanske framför allt bör sjunka in är att ingen av oss vet när det är dags för oss själva, eller någon vi älskar, att befinna sig i samma situation.
