Brev från Bryssel

Låt oss kyssas utanför stulna ryska pensionat

Publicerad

Skicka in en insändare

För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.

Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).

Det susar lätt i de utblommade syrenerna vid Saltviks kyrka. Det är strålande sol och kyrkan är fylld av familj, vänner, nära och kära. Jag sneglar mot det gula fallfärdiga huset, precis bortom församlingshemmet. Det är Solkulla pensionat, som beslagtagits och ägts av ryska staten – och nu nyligen beslagtogs av finska staten.

Jag ska precis gå in och gifta mig, men geopolitiken är ständigt en närvarande kuliss – även på livets bästa kärleksdag.

I takt med att vårt underbara band spelar de inledande tonerna av ”Father John Misty” vänder vi Solkulla ryggen.

En del av mitt arbete i Europaparlamentet är att omvärldsbevaka, att följa relevanta frågor för EU:s utrikes- och utvecklingspolitik. Det är många, och vitt skilda frågor. De humanitära kriserna och geopolitiska vändningarna hamnar på mitt bord.

Nyligen läste jag Anna-Lena Lauréns ”Medan kriget pågår finns ingen försoning: texter om Ryssland och Ukraina 2022–2024”. Det är en samling texter från Ryssland, Ukraina och Tyskland som publicerats i HBL och DN, från just innan ryska anfallet till 2024.

Det är ögonblicksperspektiv som försöker fånga den vanliga människan i kriget. De första krönikorna är skrivna från Ryssland. Laurén behandlar sina bekantas inställning till kriget, eller snarare mångas icke-inställning till saken.

Laurén skriver i en text om det ryska samhället och den passiva inställningen: ”Mekanismen är faktiskt exakt den samma som hos en klimatförnekare. Så länge man tillåter sig själv att tänka att klimatförändringen kanske inte är orsakad av människan så behöver man inte dra några otrevliga slutsatser om sitt eget ansvar”.

Jag tror det är viktigt att regelbundet rannsaka sig själv och påminna sig om det, det egna ansvaret vi bär för det samhälle vi lever i.

Vi lever som tur är inte i krig. Ingen humanitär katastrof härjar på hemmaplan. Men vi behöver nog alla bli lite bättre på att fundera – finns det några otrevliga slutsatser om vårt eget ansvar som vi ignorerar?

Det är inte roligt att erkänna att man har fel, men det är väldigt nödvändigt att ha förmågan att göra det. Att klara av att testa nya perspektiv och revidera sina förhållningssätt.

Det krävs för att samhället ska komma framåt och kunna tackla de utmaningar som i dag står och stampar på stället. Ibland gäller det också att riva av plåstret och inte bara sitta och pilla lite försynt på kanten: man får acceptera en lösning man inte håller med om, men inse att det krävs handling för att komma vidare.