Kontraproduktivt att förbjuda förnekande av Förintelsen

Regeringen vill göra det straffbart att förneka, uräkta eller allvarligt förringa Förintelsen och andra av domstolar erkänt allvarliga internationella brott. En förutsättning är att uttalandet vilar på rasistisk grund med syfte att uppmana till våld och hat mot en folkgrupp eller en enskild person i en sådan grupp, samt för att störa den allmänna ordningen, skriver Justitieministeriet i sin presentation. 

Den föreslagna skärpningen av strafflagen är föranledd av kritik från EU för att Finlands lagstiftning inte överensstämmer med EU:s rambeslut om rasism. I det är Förintelseförnekande förbjudet. EU riktar samma kritik mot Sverige, Estland, Nederländerna, Bulgarien, Ungern och Polen.

Nytt i förslaget är även att den här typen av hatfyllda uttalanden som riktar sig mot en individ ska vara straffbart som hets mot folkgrupp, vilket betyder att det omfattas av allmänt åtal och kan leda till fängelse i två år.   

Regeringen påpekar att avsikten med det föreslagna förbudet inte är att begränsa en saklig diskussion av historiska händelser. Det blir inte straffbart med en saklig offentlig analys eller kritik av de orsaker som lett exempelvis till folkmord. Regeringen försäkrar att ”i beredningen har särskild uppmärksamhet ägnats åt tryggandet av yttrandefriheten.”

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft i höst.

Det är naturligtvis bra med en förtydligad och skärpt lagstiftning kring hattal och hatbrott. I dag finns det ingen särskild definition av begreppet hatbrott i Finlands lagstiftning. Extra välkommet är det stärkta skyddet för enskilda personer. 

Men det är en problematisk och farlig inskränkning av yttrandefriheten att förbjuda formulerandet av korkade eller farliga tankar. Ingen hederlig människa kan med gott samvete förneka att Förintelsen ägt rum. Den vetenskapliga dokumentationen är förkrossande tydlig. Ett förnekande eller förringande vilar alltid på antisemitisk och rasistisk grund, även om det bygger på okunskap eller medveten illvilja. 

Om staten börjar lagstifta om vad som är sant och förbjuda vissa åsikter, var går då gränsen? Frågan blir politisk i stället för sanningsfilosofisk. I Turkiet är det förbjudet att kalla det armeniska folkmordet för folkmord, medan det i Frankrike är förbjudet att förneka det. Eller ta det snabbt söndervittrande sanningsbegreppet i Donald Trumps USA som ett annat varnande exempel.

Lärare som möter den här typen av ifrågasättanden i klassrummet kan bemöta dem med fakta. Ett förbud skulle i stället tysta elever och ge dem skäl att omfamna konspirationsteorier i hemlighet. De som tvivlar kan se det som bevis på att deras motståndare inte har bättre argument, utan försöker tysta dem med straff.

Trots att det är väldigt svårt att få faktaresistenta personer att lyssna på motargument är oförtruten upplysning den bästa metoden. Förbud och lagstiftning mot ord och tankar bara ökar martyrupplevelsen och trycker oliktänkarna djupare in i de ideologiska bunkrarna. 

Yttrandefriheten är en hörnsten i ett fritt samhälle med fria människor. Men dess viktigaste funktion är inte att främja de fina åsikterna, utan att skydda rätten att uttrycka även de fula. Alternativet, ett tystat samhälle, är mycket farligare.  

Vi har redan lagar för att hantera personer som skrämmer och hotar sin omgivning med rasistiska uttalanden. Låt oss använda dem.