I tisdagens remissdebatt om slopad förvärvsinkomst var jag irriterad. Irritationens ursprung var främst olika bud kring totaluppskattning av kostnaden och studerandes medelinkomst, en siffra i ett pressmeddelande, en annan i lagförslaget. Dessa siffror har jag i efterhand diskuterat och rett ut i en mejlkonversation med Tomas Lundberg. I förhållande till personen Lundberg gick jag för långt i debatten och jag ber honom därför offentligen om ursäkt.
Vad gäller själva sakfrågan som livligt debatterats, så är det sällan förändringar är uteslutande dåliga eller uteslutande bra. Det är därför viktigt att frågan i FNU (Finans- och näringsutskottet) belyses så mångsidigt som möjligt, både av Ams och andra berörda. I en undersökning som publicerades av finländska statistikscentralen den 5 mars 2021 kunde noteras att den ekonomiska utsattheten bland studerande ökat under hela 2010-talet. Under de två senaste coronaåren tog särskilt unga vuxnas inkomster stryk: Lönerna för under 25-åringar sjönk med åtta procent år 2020, jämfört med året innan. Jämförelsevis sjönk hela befolkningens sammanlagda bruttolöner med 0,4 procent under 2020. I skrivande stund har vi en inflation som inte visar tecken på avmattning: De åländska konsumentpriserna steg med 9,5 procent i oktober 2022 jämfört med oktober 2021. Utvecklingen följer samma kurva som i Sverige och Finland, där största delen av Ålands studerande finns. Jag menar att det finns ett behov av att stärka våra studerandes ekonomi och enklaste sättet att göra det vore att ge våra studeranden möjligheten att göra det själva.
I debatten har jag vänt mig mot bilden av ”den rike studeranden” som jag menar att det inte finns fog för, liksom påståendet att ett slopat inkomsttak särskilt skulle gynna rika studeranden. Det fåtal verkligt rika studeranden som finns lär förblir rika, de är inget vi ”rår på” med denna reform.
Studiepenningen för en ung högskolestuderande är 360 euro, till det kommer bostadstillägg högst 242 euro per månad. Den studerande har kunnat jobba för max 939 i genomsnitt per stödmånad, vilket nog är ett lågt tak för många som studerar utanför Åland.
Vuxenstuderande har givetvis högre stöd (på färre månader) och också högre inkomster vilket i mina ögon är rimligt då vuxna oftare har större hushåll, familj, kanske ett hus på amortering. Om man skulle göra en normalfördelning över studerandenas inkomst så hittar vi garanterat en handfull ”knösar” i ena änden av kurvan. Det jag ställer mig frågande till då är om vi ska använda detta fåtal för att motivera fortsatta inkomstkontroller av samtliga studeranden? Om vi beaktar summan av alla positiva effekter: Förbättrad mental hälsa bland studeranden (källa: artikel på Svenska Yle den 3 november 2022), möjlighet att arbeta med allt vad det innebär i form av inkomster och erfarenhet för den studerande, ökad rörlighet på arbetsmarknaden och färre kontroller.
Om jag avslutar med en framtidsspaning, så verkar det sannolikt att man i riket fortsätter att höja inkomsttaket med anledning av de positiva effekterna de gett där. I något skede kommer man att slopa inkomsttaket helt, om inte för något annat så på grund av den fortsatta inflationen, för att slippa höja gränsen med jämna mellanrum och för att ”slippa” höja själva studiestödet.
Wille Valve (MSÅ)
