Bevarandet får inte bli ett självändamål

Mariehamn står återigen i ett dilemma mellan kulturbevarande och förnyelse. Den här gången är det Mariehamns hamn som vill muddra och förlänga kaj 1–2 i Västerhamn för att kunna ta emot längre kryssningsfartyg. Men för att göra det måste k-märkningen för den så kallade Klapphusbassängen avlyftas. 

Kulturmiljöer ska inte avvecklas lättvindigt, och k-märkningar finns av en anledning. Men de måste också tåla att prövas mot verkligheten. För vad är det egentligen som skyddas i dag? Klapphusbassängen skapades för ett ändamål som i praktiken inte längre finns – och  platsens kulturella betydelse har sedan länge försummats i takt med att passagerarfartygens svall och strömmar trängt undan småbåtstrafiken. 

Klapphusbassängen framstår i dag som något av en mellanzon, varken en aktiv hamn för småbåtar eller upplevd som historiskt viktig av allmänheten. Hur många har inte promenerat förbi och funderat över vad det egentligen är för hamn? Och när låg den senast full av träbåtar? Det är en plats som i dag i bästa fall är värdefull på pappret. 

Bevarande ska ha ett syfte – inte vara ett självändamål. Och man behöver titta på vad som finns i den andra vågskålen, i det här fallet utvecklingen av Mariehamn. Det har framförts att en avlyftning av k-märkningen skulle kunna skapa ett prejudikat för andra Mariehamnare som i framtiden vill göra samma sak, samt att ekonomiska skäl inte anses vara giltiga grunder för att häva en k-märkning.

I det här fallet har emellertid det ekonomiska argumentet fler dimensioner än vanligt. Hamnen gör inte det här för att man vill tjäna pengar på kryssningar. Hamnavgifterna från kryssningsanlöp utgör i dag en väldigt liten del av hamnens omsättning och för bolaget som sådant är investeringen en förlustaffär.

För destinationen Mariehamn, samhällsekonomin och den regionala utvecklingen kunde det emellertid göra mycket – och det är inte vilket argument som helst, särskilt inte när missnöjet över centrumutvecklingen i många år legat som en våt filt över staden.

Det finns i dag ett väloljat maskineri kring kryssningsbesöken och Mariehamns hamn är övertygat om att man kan locka nya kryssningsrederier bara förutsättningarna att lägga till blir bättre. Det handlar alltså om besökare till staden och handel i centrum, men också om Mariehamns roll i Östersjöns kryssningssystem där konkurrensen om anlöp är hård.

Sådant måste förstås kunna ses i ett annat ljus än en enskild Mariehamnare som vill häva en k-märkning för att kunna bygga en ölterrass i västerläge. Mariehamns västra strandlinje består i dag dessutom av massvis med kultur såsom Pommern, ÅSS, Sjöfartsmuseet och Doktorsvillan. Den övergivna Klapphusbassängen är knappast den plats som bär upp helheten.

Kanske går det att hitta en kompromiss – i så fall är det förstås den bästa vägen framåt. Om inte behöver Mariehamn fundera över hur man vill positionera sig i framtiden – som en stad som i alla lägen håller fast vid sina strukturer, eller som en stad som också förmår ompröva dem när förutsättningarna förändras?