Min första tanke då jag satte mig i båten och puttrade iväg mot öppet hav var att jag sannolikt kommer att få se skarvar och mera skarvar och knappt något annat. Väl ute hittade jag en mångfald av fågelarter vars ungar börjat sträcka på sina vingar för att testa sin flygfärdighet och upptäcka världen.

Vid ett flertal uddar satt det stora flockar småskrakor som snabbt, liksom Speedy Gonzales, pedade iväg på vattenytan för att undkomma hotet från den främmande farkosten.

Min färd sträckte sig från Gumholm vid Skarpnåtö, runt Äppelö och vidare österut norr med Geta för att ta mig mot Bussen. Bussen är en liten ö rätt långt ut i Norrhavet. Min förhoppning var att träffa på säl på min resa. Sälarna lyste dock med sin frånvaro i dag, men livet på klackar och skär bjöd på annat skådespel.

Vidunderlig utsikt

Silvertärnornas ungar övade sin flygskicklighet och med sin ungdomliga maskering såg de ut som en helt ny art. På de flesta klackar spatserade olika arter av snäppor runt och sökte föda i strandkanten. Mindre flockar flög upp med jämna mellanrum och som välsynkroniserade projektiler flög de i slutna grupperingar för att ena gången visa upp sin näst intill svarta översida för att i nästa sekund svänga på en femöring och lysa upp tillvaron med en lysande vit mage. Deras snabba konstflygning är sannerligen hisnande och jag kan inte låta bli att undra hur det kan vara möjligt att synkronisera hela flocken i så hög hastighet.

Skarven är naturligtvis väletablerad och nyttjar vår skärgård som skafferi och genomfartsled. Vi får hoppas att vi kan undvika bosättning med nedskitna döda öar som följd. De har under flera år nu funnits i stora mängder. Jag fick ändå en känsla av att de kanske inte har ökat i år. Säkert påverkar de ivriga skarvjägarna, bland annat genom skarvsmällen, attraktiviteten för skarvarna att bosätta sig här. Kan vara att det fylls på med större mängd skarv vartefter säsongen fortsätter.

Min färd fortsatte västerut via Sälskär och dess övriga skär. Där träffade jag Jalle Häger som kunnigt utförde en av sina kanske sista guidningar av den fantastiska ön för en intresserad grupp av både utländsk och åländsk publik. Utsikten från fyrtornet är vidunderlig och jag som vanligtvis sitter vid stugan och fotar Sälskär kunde nu göra tvärtom.

Ålands egen Amazonflod

En stor fördel med sensommaräventyr i skären är att det finns möjlighet för strandhugg. Förutom att simma, sola och bada kan man även ta en tur in i skogen. Det myckna regnande har bidragit till möjligheten att vaska lysande gult guld i den gröna skogen. Själv stötte jag på ett par grupper av vackra, frodiga kantarellerna som bara stod och väntade på att plockas. Väl tillbaks i stugan hamnade de, tillsammans med rådjursfilén, på muurikkan och jag kunde avnjuta en delikat ”härodlad” ekologisk måltid som sköljdes ned med lite välsmakande importerat rödtjut.

På vägen hem till Lillfjärd i Tjudö körde jag genom det alltid så stilla Labbsund. De benvita, vackra ägretthägrarna, som bara för en handfull år sedan knappt hade skådats på Åland, har nu hittat hit.

Vidare gick min tur hemåt genom Ålands svar på Amazonfloden, Kungsholmsströmmen. Liksom vad man kan finna i Amazonas kunde jag i dag på nära håll stifta bekantskap med en storskarv som till synes oberörd satt och torkade sina vingar. Årsungen visade upp sig från alla håll och kanter. Dök i vattnet, simmade runt, och hade bestämt sig för att inte lämna sitt nya favoritfiskeställe.

Med beaktande av hur få båtar jag stötte på kan jag sammanfattningsvis konstatera att livet bland skären på sensommaren är en underskattad källa för både upplevelser, mat och rekreation. Återväxten av många arter är säkrad och jag kan reflektera över att livet alltid finner en väg.