Direkt då vi landat på flygplatsen vid Masai Mara nationalpark kunde vi se dem. Vilda djur överallt. Redan från flyget kunde jag se grupper med elefanter och kanske även någon giraff. Under promenaden från flyget mot den väntande jeepen visade sig vårtsvin, giraffer och flera antiloper.

Vår eminenta guide, som även skulle vara vår chaufför de kommande tolv dagarna, hette James. Han hade fått sitt kristna namn då han börjat skolan. James var även en stolt masaikrigare. Han visade sig dessutom vara en mycket kunnig guide, både gällande däggdjur och fåglar. Han var inte direkt pratsam, men hade ett varmt och gästvänligt sätt.

Seriöst och galet

Denna resa gjorde jag med mina goda vänner Erik Malm och Mats Jonsson. Erik och jag blev bekanta under resan till Svalbard och Mats och jag fick extra tid tillsammans då vi båda fastnade en vecka i Costa Ricas regnskogar på grund av att vi båda fått corona. Nu skulle vi tillbringa nästan två veckor tillsammans i Oltepesi tältläger i Kenya, Masai Mara och närmare bestämt offroad i en Toyota Landcruiser specialbyggd för fotografering.

Vi hade uppstigning före 05.00 varje morgon för att lämna lägret en halvtimme senare. Vi lämnade jeepen endast en kort stund per dag för att äta medhavd lunch. James valde alltid en plats med god utsikt så vi inte skulle bli överraskade av något lejon eller annat farligt djur. Oftast var vi tillbaka i lägret runt 19.30. Med andra ord tillbringade vi cirka 13 timmar per dag tillsammans i nästan två veckor, skumpandes upp och ner i en Toyota Landcruiser. Det är ett bra sätt att lära känna varandra på.

Vi var allt ifrån helt seriösa gällande fotograferingen till helt galna med mycket skratt och lustigheter som bara kan uppstå under dessa mycket speciella omständigheter.

Surrealistiskt ögonbedövande

Redan innan vi kommit fram till lägret kändes det som om jag var med i introt till en Tarzanfilm, med alla djuren som stod och betade eller kom springandes. Jag hade knappt kommit fram och min förväntan hade redan slagits ned råge. Vi hade valt att fara ”off season” i april under regnperioden. Dels för att det är mindre safariturister i farten, dels för att marken är grönare. Det är vackrare skådespel på himlen och uppenbarligen finns det djur så det räcker och blir över.

Första morgonen, liksom alla andra morgnar, drog vi iväg i mörkret innan solen börjat visa sig. Sakta steg intensiteten på himlavalvet. Otroliga färger visade sig och James hittade en grupp giraffer vars långa halsar stack upp över horisonten. Vi stannade, fotade och njöt av den surrealistiskt ögonbedövande upplevelsen. Afrika är så vackert!

Under dagarna körde vi runt till synes relativt planlöst. Det visade sig dock att James hade en plan som han inte kommunicerade. Han hade satt som sitt mål att vi skulle få se och fota ”the big five” innan han mer kunde släppa ner axlarna. ”The big five” är lejon, leopard, noshörning, elefant och afrikansk buffel. Inom loppet av några dagar hade vi lyckats med detta.

Afrika är ändå så mycket mera. De fantastiskt vackra och udda fåglarna, aporna, alla olika sorters antiloper, gnuer, vårtsvin de skygga rävarna och inte minst människorna. Vänliga och tillmötesgående.

Djuren var ofta förvånansvärt orädda och gav oss massor med fotomöjligheter. Noteras bör att detta var mitt första riktiga besök i Afrika och att jag inser att Afrika är så mycket mer än ett antal hektar savann i en nationalpark.

Gepardbrödernas jakt

Vi blev bekanta med ”The Brothers”. De var två överlevande geparder av en ursprunglig grupp på fem syskon. De jagade, vilade och vandrade tillsammans. Efter att de lyckats fälla och äta upp ett byte kunde de vila i tre dygn innan det var dags att försöka på nytt.

Just denna dag hittade vi dem i skuggan under ett träd. Vi hade just kommit dit då deras kroppsspråk visade en målmedvetenhet och en riktning. De hade fått syn på en topi, en rätt stor antilop, som blivit brödernas specialitet. På mjuka böjda knän smög de sig etappvis närmare sitt byte. Huvudet lågt. James flyttade vår jeep i position för att inte störa jakten men så att vi kunde observera den. Geparderna närmade sig sakta. Spänningen steg. Topin stod, intet ont anande och betade, och höll koll på omgivningen som alltid.

Plötsligt exploderade det. Båda bröderna accelererade som bara geparder kan och innan topin blivit varse hade geparderna tagit sig in på dödligt avstånd. Topin kastade och gjorde tvära svängar. Det formligen sprutade damm och jord runt den. Denna gång kom den dock inte undan. Den ena brodern klättrade liksom bakifrån upp på topin, vidare upp på dess rygg i vild karriär, för att slutligen, med sin egen tyngd, vrida ner topin till marken med ett stenhårt grepp om strupen. Där låg de tills den andra brodern kom fram och tog motsvarande grepp tills topin slutligen låg död i deras käftar.

Den enes död, den andres bröd. Bröderna fick äta igen och levde vidare ytterligare några dagar.

Det är omöjligt att på så få rader beskriva ens en bråkdel av de överväldigande upplevelserna i Masai Mara och jag kan bara säga: Tack Afrika! Jag kommer tillbaka!