Blott en timme och fyrtiofem minuter lång, utan paus, håller den publiken i ett järngrepp från första till sista ton. När ridån slutligen sänkts och ljuset tänts andas vi kollektivt ut och ser blinkande på varandra, inte lättade, utan rejält omskakade.
Finns det försoning för den som gjort det värsta? Eller för den som överlevt det? Sofi Oksanens libretto ställer svåra frågor om ett ständigt aktuellt ämne. Hon levererar inga lätta svar.
Föreställningen rör sig på två tidsplan. Dels i nutid på en bröllopsfest, dels tio år tidigare på Helsingfors internationella skola, där en skolskjutning äger rum.
En extrainkallad servitris på festen känner igen familjen vars äldste son det var som utförde skolskjutningen. Hennes dotter var ett av offren. Hon slits sönder av krampande förtvivlan inför att familjen tycks ha lagt katastrofen bakom sig. Brudgummen, som är skyttens yngre bror, har inte berättat den mörka familjehemligheten ens för sin blivande hustru. Han är rädd att hon kommer att lämna honom.
På skolan studerar elever från flera olika länder. Föreställningen sjungs huvudsakligen på engelska, men här talas och sjungs även svenska, finska, franska, spanska, grekiska och tyska. Eleverna görs av en grupp internationella skådespelare och både pratar och sjunger på sina egna språk.
Publiken får aldrig se själva skjutandet, men vi ser hur de livrädda eleverna plötsligt springer mot skydd mellan rummen och försöker gömma sig. Några har blod på kläderna. Någon lämnar ett rött handavtryck på väggen. En efter en blir de liggande, livlösa. Det är laddat och otäckt på riktigt.
På bröllopsfesten kryper alltmer av sanningen fram. Vem visste vad? Hade man kunnat hindra katastrofen? Kan man leva vidare oskadd om man klarat sig? Får man?
Kaija Saariahos suggestiva musik skapar en känsloförstärkande laddad atmosfär, med såväl dissonanta utbrott som oroande mörka undertoner. Saariahos har sagt i en intervju att hon låtit sig inspireras av expressionistiska klassiker som Richard Strauss ”Elektra” and Alban Bergs ”Wozzeck.”
Dramaturgen Aleksi Barrière, som är tonsättarens son, har skapat en tät och oerhört dramatisk föreställning, vars mångkulturella artister lyfter berättelsen om våld och försoning till ett allmänmänskligt plan.
Ensemblen är helgjuten. Flera av dem var med redan i uruppförandet i Aix-en-Provence i fjol. Men det är framför allt tre kvinnliga roller som etsar sig fast i mitt minne.
Som ett mörkt energicentrum fyller Jenny Carlstedt scenrummet som den förtvivlade och rasande servitrisen Tereza. Hennes röst och kropp knyter sig i ångest. Hennes scener med sin döda dotter Markéta gör rent ont att se.
Markéta görs av folksångerskan Vilma Jää, som med sin glasklara ljusa stämma, ömsom lockande, ömsom infernaliskt skärande, barfota trippar runt som naturväsen, oklart om det är gott eller ont. Och slutligen skyttens mamma, som görs av en ekvilibristisk Anu Komsi som använder sin röst på sätt man knappt trodde var möjligt.
Scenens händelser stöds av operakören vars sång även ljuder ur surroundhögtalarna runt salongen så att publiken innesluts i ljudvärlden. Scenografen Chloe Lamford har byggt ett roterande hus i två våningar mitt på scenen. Aktörerna rör sig mellan rummen och våningarna. Scenbytena sker genom att huset roterar ett kvarts varv. Dess fyra kanter, med sina olika rum, trappor och balkonger, förändras under föreställningen. Det är helt briljant utfört. Under applådtacket kallas scenarbetarna in efter solisterna för ta emot publikens hyllningar.
Innocence är kort sagt en konstnärligt triumf och en spännande förnyelse av operagenren. Föreställningen visas fram till den 24 november.
