Varje år överges katter och många kattungar föds i det vilda. Men kyla, infektioner och brist på mat skapar lidande för tusentals hemlösa katter på Åland. De lever i misär och överlever sällan i mer än något år.

2015 gick några kattälskare samman och bildade den ideella föreningen Katthjälpen. Föreningen tar årligen hand om i snitt hundra katter och placerar dem i jourhem i väntan på att hitta nya permanenta hem. Man ordnar så att de kastreras, vaccineras, chippas, avmaskas och besiktigas av veterinär.

Intresset för att hjälpa hemlösa katter är stort, men att få lov att adoptera är långt ifrån en självklarhet.

Ålandstidningen har pratat med ett flertal personer som har nekats att ta emot en hemlös katt, på vad som upplevs på tunna grunder.

”Kategoriskt”

En familj med tonårsbarn i ett lugnt villaområde, ett par kilometer från Mariehamns centrum, längtade efter en fyrbent familjemedlem.

– Vi hade en katt som dog och det blev ett stort tomrum. Vi är en familj som tycker väldigt mycket om katter, vi bor bra på en återvändsgränd invid skogen. Hos oss har en katt alla möjligheter att få kärlek, få röra sig som den vill och vara lycklig, säger en av de vuxna i familjen.

Familjen tog kontakt med Katthjälpen och beskrev sina förutsättningar.

– Responsen var att det inte var optimalt att ha katter ute då de ofta kommer från förvildade förhållanden. Rekommendationen var att ha katterna inne om man bor i staden, för att undvika att de förolyckas i trafiken.

Familjen svarade på några av Katthjälpens annonser som lades upp på Facebook, men fick varje gång till svar att andra ägare hittats.

– Till slut kände jag att nu får det vara. Dels upplevde jag kontakten som otrevlig, och dels verkade de inte intresserade av att vi skulle adoptera en katt.

– Jag reagerar på att det inte skulle passa att katterna bor i en stad. Det finns jättelugna områden i Mariehamn. Man kan inte vara så kategorisk, utan måste titta på hur förhållandena är.

En annan familj bor på en gård på landet med hästar och höns, deras tanke var att låta katten få gå ut fritt som den ville. Familjen upplevde dock att den största stötestenen var att de visade intresse för att adoptera en äldre katt.

– Katthjälpen sade att en kattunge skulle vara roligare för barnen, men om det var en förevändning eller inte är oklart. Hur som helst tog de aldrig kontakt igen. Nu har vi en katt som vi fick tag i på annat sätt.

Hörde aldrig av sig

En barnfamilj i en landsortskommun hade efter långt övervägande beslutat sig för att skaffa katt, och hörde av sig till Katthjälpen.

– I samtalet uttrycktes tvivel kring två aspekter. För det första att det fanns barn i huset. ”Då är det speciellt, många av katterna är känsliga och klarar inte av att vara runt barn”, sade de, berättar en av föräldrarna i familjen.

– Det andra var att vi tänkte låta katten gå ut, för mig är det inte okej att inte låta katter gå ut när man har förutsättningarna för det. De sade på en gång att de tyckte att det kunde vara problematiskt. Då förklarade jag att vi bor tre kilometer ifrån närmaste asfalterade väg, i en liten by. Risken att katten ska bli överkörd är nästan obefintlig. Det går inte att köra mer än tjugo kilometer i timmen. Vi är sista huset på vägen, ingen kör förbi här.

Familjen fick beskedet att det inte fanns några lämpliga katter just då.

– Katthjälpen sade ”vi ställer er på en lista”. Det är något år sedan, men de hörde aldrig av sig.

Personen beskriver att samtalet lämnade en olustig känsla efter sig.

– Det kändes som att jag blev utdömd som en oseriös person som inte ska ha katt. Jag tycker det är ett konstigt ställningstagande att man inte ska kunna ha katt ute eller om man har barn. Jag upplever att grunderna är orimliga. Vill man ha katt så skaffar man katt, som det är nu är det fler som åker till Sverige och hämtar katter i stället.