Åländsk granit som förhandlingsdynamit

Tre dagar efter beskedet att totalrevisionen faller lägger regeringen fram ett utkast till ändring av självstyrelselagen. I stället för utvecklad självstyrelse föreslås nu det omvända: staten ska genom ett brådskande förslag delvis ta över rätten att reglera ett område som redan är Ålands: inlösen av fast egendom, när den nationella säkerheten hotas. Förslaget är förnedrande men ger just därför Åland möjlighet att agera som den rättsstat Finland egentligen borde vara.

Historien lär oss att vara särskilt vaksamma mot säkerhet som författningsrättsligt begrepp. Berömda exempel finns bland nazisternas första steg i maktövertagandet 1933 (Gleichschaltung): att ta direkt kontroll över delstaterna för att trygga nationell säkerhet.

Under självstyrelsens första decennier förordnade presidenten tveksamt ett stort antal lagar att förfalla som ett hot mot rikets allmänna intressen, föregångaren det som i dag benämns rikets yttre eller inre säkerhet. Ett likartat begrepp legitimerar dessutom den samtida kontroversiella finländska gränslagen, en lag som kan aktiveras för att frånta flyktingar rätten till asylprövning. I det aktuella förslaget om säkerhetsinlösen föreslås att rikslagstiftning ska tillämpas ”för säkerställande av den nationella säkerheten”. Vad som närmare ingår i detta begrepp definieras inte i propositionsutkastet men förstås nationell säkerhet på samma sätt som i den rikslag som är tänkt att tillämpas, är det fråga om behov för:

”Tryggande av landets försvar, den territoriella integriteten, den inre säkerheten, ledningen av staten, gränssäkerheten, gränsbevakningen, försörjningsberedskapen, funktionen hos den infrastruktur som är nödvändig för samhället eller något annat med dessa jämförbart samhälleligt intresse.”

Väldigt mycket kan alltså kan rymmas i uttrycket nationell säkerhet. Är det verkligen klokt att ge staten en så omfattande ensamrätt att reglera inlösen av åländsk mark?

Dessutom är inlösen, alltså expropriation, i sig en mycket ingripande åtgärd i äganderätten. Betydligt hårdare krav om precision i lagtexten, rigida beslutsprocesser, rättsäkerhetsgarantier och inte minst genomtänkt lagberedning bör kunna ställas på dylik lagstiftning.

När det nu brådskande föreslås att det demilitariserade Åland ska underordnas rikslagar om säkerhetsinlösen finns det alltså principiella skäl att vara skeptisk. Till råga på allt har Försvarsministeriet självt utpekat sig som lämplig ensam tillståndsgivare på Åland, trots att denna roll delas mellan ministerierna i Finland.

Att landskapsregeringens samtycke föreslås vara ett villkor för inlösen är en viktig men klen tröst. Varje landskapsregering som vågar ifrågasätta Försvarsministeriets bedömning av vad säkerheten kräver riskerar att göras till bricka i ett spel som sliter sönder åländsk sammanhållning: den som säger nej stämplas som säkerhetsrisk. Propositionen är därtill ett skolboksexempel på den lockbetespolitik staten utövat mot Åland ända sedan den första självstyrelselagen presenterades för Åland 1920: små triviala vinster – en hörandebestämmelse här, några temporärt lånade sjukvårdsbefogenheter där – i utbyte mot att statens intressen drivs igenom och suveräniteten markeras.

Åland bör inte svälja betet, utan vända det genom att visa förståelse för de säkerhetspolitiska utmaningarna. Det är både rätt och klokt. Förståelsen kan visas med egna verktyg: inlösen för allmänt behov är i dag åländsk behörighet, och enligt fast praxis kan lagtinget i lag för överskådlighetens skull återge rikslagar. I detta fall kan det behövas sådana hänvisningar för att reglera säkerhetsaspekter och frågor om utlänningars rättigheter.

Genom att snabbt men noggrant utreda om en åländsk ordning för säkerhetsinlösen i stället kunde etableras genom att utveckla dagens allmänna inlösningsförfarande kan både rättssäkerheten tryggas och tillståndsprövningen framöver skötas och regleras på Åland. Därefter kan eventuella informella konkreta inspel om inlösen från Försvarsministeriet välkomnas, under förutsättning att riksdagen antar ett godtagbart förslag till ny självstyrelselag.

Så förblir åländska markfrågor på Åland i åländska händer, samtidigt som förhandlingarna om en ny självstyrelselag ges förnyad kraft. Säkerhetsinlösen är uppenbart viktigt för finländska politiker och tjänstemän – kanske symboliskt viktigare än något annat Åland har kunnat erbjuda på länge. Förslaget ger Åland en stärkt förhandlingsposition. Rätt hanterad kan den åländska graniten försvaras med rättsstatens medel, både från främmande makter och från välbekant finsknationalism.