Vem vågar fatta de svåra besluten?

Frågan om den palliativa avdelningen på ÅHS har rört upp rejält med känslor under den senaste tiden. Nu backar ledningen och styrelsen från det tidigare förslaget om att flytta avdelningen samtidigt som övriga nedskärningar ska göras i ett lugnare tempo.

Man hänvisar bland annat till en ny risk- och konsekvensbedömning men den framstår till stor del vara en efterhandskonstruktion. Det räcker med att titta på tidslinjen. Den 5 oktober hade styrelsen en risk- och konsekvensanalys på bordet och stödde förändringsarbetet till fullo, och så sent som i måndags, i svar till cancerföreningens skrivelse, stod ledningen fast vid planerna.

Sedan dess har någonting hänt. Enligt hälso- och sjukvårdsdirektör Erica Bonns handlar det om den förändrade ekonomiska ramen och fortsatt oro bland personalen. Men det är svårt att tolka det som annat än att styrelsen och landskapsregeringen tappade modet och stoppade planerna när opinionstrycket ökade. 

Det är mycket tråkigt om det är så här tuffa beslut ska hanteras i det åländska samhället framöver. Vi står inför tuffa tider. Kostnaderna inom sjukvården ökar snabbt, och finansministern har själv sagt att behovet av förändringar kvarstår, trots att landskapsregeringen nu lättar på sparkraven. Vi kan helt enkelt inte leva som vi gjort förut.

Då räcker det inte att tycka att förändringar är nödvändiga, de måste genomföras. Skulle varje sparförslag som väcker starka reaktioner skjutas upp, mjukas upp eller pausas, fanns det i slutändan inga beslut kvar att fatta. Då är det inte tjänstemän och folkvalda politiker som styr utvecklingen, utan de som protesterar högst, och vi kommer att få ta besluten under mycket sämre förutsättningar längre fram.

Tyvärr har vi sett samma tendenser i en annan kostnadstung post i landskapsbudgeten: skärgårdstrafiken. Så fort någon så mycket som nämner nedskärningar eller förändringar blir det ett enormt rabalder, och diskussionen handlar sällan om helheten utan om vad just min linje, min färja eller min tidtabell förlorar. Det är mänskligt att försvara det som berör en själv, men om Åland ska klara ett alltmer ansträngt ekonomiskt läge måste folk ta ett steg tillbaka och försöka tänka på helheten. 

Vi har dessutom anställt välbetalda tjänstemän just för att de ska driva igenom förändringar. Det är deras uppdrag att lägga fram förslag som inte alla gillar, och att stå för dem när det blåser. Känslan är att Erica Bonns knappast ville backa själv utan att det handlar om order ovanifrån. Vad innebär det för arbetet framåt och nästa förslag om den senaste erfarenheten är att man tvingas backa så fort opinionen höjer rösten?  Och vad betalar samhället egentligen för om tjänstemännen inte har mandat att driva igenom förändringar?

Förmodligen kan det här beslutet betraktas som en taktisk reträtt. Frågan lär hamna på bordet igen när läget lugnat sig och det finns förstås goda skäl att ta oron för den palliativa vården på allvar. Det är rimligt att kräva ett bra underlag innan beslut fattas och det har funnits ett missnöje kring beslutsgången. Men det är något helt annat än att kräva att ingenting ska förändras. Vi kan inte spara och samtidigt vända oss emot varje förändring som kostar något. Förr eller senare måste någon ta besluten, och stå fast vid dem.