Fram till elva års ålder bodde Linda Artell i Strandnäs, innan familjen flyttade till Jomala, Södersunda. Att flytta ut på landet passade henne bra. Däremot var det en känslig ålder att byta skola.

– Så jag bytte aldrig skola. Jag cyklade ganska mycket och var atletisk, säger hon skrattande om alla cykelturer till och från skolan.

– Men på vintern åkte jag med mamma. Jag kom tidigare till skolan och kunde sitta där och göra läxor.

Det visade sig dock att hon hade det aningen tråkigt i skolan. Hon hade det lite för lätt. Nu när det är hennes barn som i sin tur har det lätt i skolan verkar skolan ha blivit mycket bättre på att bemöta de eleverna.

Men även om skolgången flöt på kom ett avbrott som påverkade henne avsevärt. När Linda gick i ettan i Ålands lyceum blev hon allvarligt sjuk och var borta från skolan under tre månader. Under sjukdomsperioden insåg hon att hon ville bli läkare, samtidigt innebar frånvaron förlorad skoltid hon inte kunde ta igen – ifall hon inte ville gå om ett helt år. Det ville hon inte.

– Det var ett lite oflexibelt system. Betygen blev sämre på grund av det jag hade missat, inte för att jag fick sämre i proven när jag väl var tillbaka.

Åbo blev Uppsala

Vid gymnasietidens slut var hon därför rejält skoltrött. Betygen räckte inte riktigt till för en läkarutbildning, ändå ville hon söka in någonstans. Hon funderade över att söka till jurist i Örebro, men tittade också mot Finland och Åbo Akademi. Hon upptäckte farmaceututbildningen som var den enda som inte krävde något inträdesprov. Efter två års studier gjorde hon sin aptotekspraktik vid Central-Apoteket, under Börje Hägerstrands ledning. Hon ville fortsätta studierna. Den fortsatta utbildningen vid Åbo Akademi var visserligen delvis på svenska, men där togs bara två stycken in på betyg.

– Jag ville inte ge mig in på det, och jag ville inte göra inträdesprov.

I stället sökte hon sig till apotekarprogrammet i Uppsala. På grund av utlänningskvoten fanns det få platser att slåss om. Hon kom på reservplats. Däremot fick hon aldrig något brev huruvida hon slutligen hade kommit in, eller inte, så hon ringde dit.

– De svarade att jag behövde komma på uppropet dagen efter, annars skulle jag bli av med platsen. Jag var i Åbo så jag slängde mig på båten, via Åland och vidare till Uppsala. Jag körde bil för första gången i Sverige och fick bo hos en kompis i Uppsala. Det enda jag fick tillgodo från mina studier i Åbo var två månaders praktik.

Hon fullföljde de femåriga studierna i Uppsala, men kände dock att hon hade trivts bättre i Åbos studiemiljö.

– Det underlättade att jag hade en del kunskaper tillgodo från Åbo och hade hunnit gå apotekspraktiken. Jag fokuserade på studier och jobb. Jag åkte hem på helgerna och jobbade på passagerarfärjorna en vecka åt gången.

Hastigt vidare

Småningom insåg hon att apoteksutbildningen i Sverige var inriktad mot läkemedelsindustrin – kemi av alla de slag. 

– Och inte en apoteksutbildning.

Läkemedelsindustrin var inget Linda hade tänkt sig. Hon ville jobba med människor, inte provrör. Sin examen kunde hon dock omräkna till en finsk provisorsexamen. Viljan att bota och hjälpa människor är ändå lite samma som när det gäller läkarverksamheten, menar hon.

– I slutändan blir det lite samma sak. Vi blir ju ändå en del av vården. Vi läste in oss på alla egenvårdsområden. Dessutom kontrollerar vi läkarnas föreskrivningar och kollar så att doserna stämmer. Vi lyssnar också efter vad patienterna och läkarna kan ha missat i sitt möte. Många frågor kommer upp efteråt och som kan vara av betydelse för en lyckad läkemedelsbehandling.

Ut ur skolan kom hon lika hastigt som hon kom in. Praktiken var färdiggjord och jobbet hade hon klart. Genast efter hon var klar med sista kursen ville hon få ut betygen.

– På väg till båten åkte jag via och hämtade ut examensbeviset. Jag var den första som fick ett EU-anpassat betyg, och de hade nog velat göra någon grej kring det.

Men Linda hade inte tid. Hon skulle hem till Åland och jobba, och allra först fixa sina papper från Valvira. 

– Jag fick dem snabbt. Sedan började jag jobba på Central-Apoteket.

Farmaceuter är det ont om. Det är ett bristyrke, konstaterar hon.

– Särskilt svenskspråkiga farmaceuter.

På apoteket var de två provisorer, men den andra fick ganska genast överta Godby Apotek. Det här var 2003. Börje Hägerstrand innehade fortfarande Central-Apoteket, vilket han hade på livstid.

– Vi hade ett jättebra samarbete. Jag fick hemskt mycket ansvar och mycket frihet. Grejen var det att vi skulle bygga om apoteket, utvidga. Och jag blev projektledare för det där. Det var en utmaning att bita i. Tillsammans klarade vi det.

Hon berättar om förändringarna hon har upplevt under sin apotekstid. Om 1998 då hon gick elev och de just hade blivit datoriserade. 

– Vi slapp skriva för hand i journaler och på skrivmaskiner. När jag blev färdig hade det inte ändrat så mycket, men precis då kom det att man kunde byta sina läkemedel till billigare alternativ. Det var konstigt för oss, för patienterna – och för lagren. Det blev ganska mycket merarbete med det.

– Sedan kom e-recepten och datasystemsbyte.

E-recepten, menar hon, har den yngre generationen haft lättare att ta till sig, jämfört med den äldre där inte alla har tillgång till dator. Ändå, säger hon, hittar de äldre sina strategier för att hålla reda på sin medicinering och det går ju också att lösa genom att ge fullmakt till sina anhöriga.

– Ju mer som finns elektroniskt, desto mer skärps reglerna.

Suget kom igen …

Att studera har som sagt alltid varit lätt för Linda, och när hon fick barn kom suget igen.

– Då hann jag ju studera, säger hon skrattande.

Passligt när hon fick äldsta barnet, en dotter 2009, kom hon in på specialiseringsutbildningen till provisor i apoteksfarmaci i Helsingfors. En tvåårig utbildning, med ett examensarbete på slutet. Det visar sig vara en utbildning med ett ganska högt värde vid sökandet av apotekstillstånd. Utbildningen var på finska.

– Det var en liten utmaning. Uppgifterna fick jag lämna in på svenska om jag ville. Jag läser och förstår finska bra, men att prata och skriva är det lite sämre med. Jag pratade engelska på lektionerna och lämnade in uppgifterna på engelska eller svenska.

Förutom närstudietillfällena kunde hon studera på distans. Första året var hon föräldraledig. Dottern Ida sov om nätterna och eftermiddagarna, och Linda tog alla tillfällen i akt för att studera. Andra året jobbade hon och studerade, parallellt. Sambon Fredrik tog över på hemmaplan. 

– Det är nyttigt för båda parter. Och viktigt! Han jobbar på sjön och jag är van att hantera allt när han är borta.

De perioder när Linda har studerat och Fredrik har varit på jobb har hon haft god nytta av mor- och farföräldrar som varit involverade och ställt upp. Hon understryker vikten av att barnen ska få känslan av trygghet även hos andra än föräldrarna.

– Det är jätteviktigt att de får en bra relation från början. Blir man sjuk är det extra viktigt. 

… och igen

När nästa barn, sonen Isak, kom började hon på nytt att genast titta på vad hon kunde studera. Det har verkligen blivit ett fritidsintresse. Juridik intresserar henne och hon har nog gått de flesta juridikkurser som har varit möjliga på Högskolan på Åland. Och det är inte bara det här med att lära sig nya saker som hon gillar, hon gillar också att lära känna människor. Eftersom hon har lätt för att studera har hon heller inte behövt lägga för mycket engagemang på tentorna.

– Jag vill lära. Det jag inte vet tar jag reda på!

Då är det heller ingen skillnad om det handlar om egna eller andras problem.

– Snart kan jag hela lagboken.

– Jag har läst en massa kurser, men det gällde ju att se hur jag kunde få ihop dem till en utbildning.

Hon insåg att ganska mycket av det hon hade läst ingick i en företagsekonomiexamen. 

– Jag kunde plocka ihop många av mina kurser, säger hon och lyfter fram bokföringskurserna som hon menar att skulle vara bra för alla.

Och så läste hon in det som ytterligare behövdes av kursplanen. Hennes examensarbete då handlade om kvalitetssäkring inom sjukhustransporter. Även denna gång gjorde hon arbetet för Ålands hälso- och sjukvård, precis som hon hade gjort vid de två föregående tillfällena. Hon anser att det är förspilld arbetskraft om det inte finns en reell nytta med examensarbetena.

– Alla borde vara förankrade i arbetslivet. Om man vill veta något kan man absolut gå in på ett examensarbete och läsa, säger hon.

Fullt upp i apoteket

Just nu finns inte den där extra tiden för några studier. För ganska exakt två år sedan tog hon över Godby Apotek. Hon berättar om övertagandet, om långa och många dagar av jobb. Och om att hon jobbade mer när sambon var hemma. Hon nämner även det hårda jobbet att rekrytera personal.

– Det var inte helt lätt.

Sedan började allt rulla på – och så kom coronapandemin. All handsprit tog slut och hon försökte hitta leverantörer och råvarorna sprit och glycerol. Tillgången och efterfrågan gick inte särskilt jämnt ut, priserna rusade och folk tyckte förstås att det blev jättedyrt.

– Priserna byggdes på ganska ordentligt, säger hon och påminner om att det handlade om högre priser ända från råvarunivå.

– Först jagade vi efter handspriten, sedan munskydd. Nu är det engångshandskar som är en bristvara. Priserna har stigit med 480 procent, medan priserna på handsprit har normaliserats.

– Vi får se hur det går med vaccineringarna, säger hon om tiden framöver och lyfter fram vikten av att personerna inom riskgrupperna och personalen blir vaccinerade – och att det fungerar.

– Osäkerheten är det värsta. Vid minsta symptom ska personalen coronatestas, och då är de borta ett och ett halvt dygn. Vi är ju i dagsläget inte prioriterade för vaccin och det är en stor osäkerhetsfaktor, dels för risken att bli smittad, men också för möjligheten att hålla öppet.

Hon dryftar även den fråga som vi ännu inte vet så mycket om – de långvariga symptomen.

– Det är ett orosmoment.

Hon lyfter fram det värsta scenariot. Att apoteket måste stänga – eller att alla åländska apotek måste göra det. Men precis som Linda såg till att ordna med en medicinautomat på Mattssons när coronapandemin slog till, har hon planer även för ett dylikt scenario.

– Det finns dåligt med farmaceuter att få från Finland med kort varsel, säger hon om den prekära situation de befinner sig i.

Tränar simteknik

Hon har ingen särskild fritidssysselsättning, men skulle gärna sporta. Hon gillar lagsporter, särskilt innebandy och fotboll. Kanske skulle hon vilja testa på badminton eller innebandy på väldigt låg nivå någon gång, inser hon. Överlag är hennes fritidsintresse barnen och deras fritidsintressen.

– Barnens fritidsaktiviteteter är viktigast. De har hittills gillat allt de har testat på, säger hon.

– Jag provade inte på tillräckligt själv. När jag växte upp var det mest fotboll som fanns. Jag spelade fotboll på E-juniornivå. Sedan slogs E- och C-juniorlagen ihop och det blev för stor åldersskillnad. Alla i min ålder slutade, jag också.

När hon har väntat på barnen vid deras aktiviteter, har hon också passat på att göra en del av studierna.

– Man hinner förvånansvärt mycket!

För Linda har det varit oerhört viktigt med simkunskap hos barnen. Nu har hon dessutom själv gått på tekniksimning som Ålands simförening har anordnat i Ålands idrottscenter.

– Äntligen har något passat med barnens simtider.

Skrattande berättar hon om när en av teknikutmaningarna var att simma bröstsimsspark – med bara benen och hålla sig i en simplatta. Linda kom bara baklänges med sina bentag.

– Jag tar mig nog annars framåt i vattnet …

– Lite här jag nog lärt mig i alla fall. Vi är ett riktigt bra gäng!

Vårsolen strålar i hennes ansikte denna härliga vårdag och hon berättar om kajaken de har i familjen, och att hon gillar att kunna åka iväg på tu man hand med ett av barnen. De har en del av en holme, men ingen stuga, och åker gärna dit och tältar. Överlag åker hon gärna och tältar, men kommer sig sällan för. Däremot åker hon gärna över till Sverige och bor med barnen på hotell. Kanske bowlar och besöker något ”Escape room”. 

– Bara komma bort. Det är viktigt att också komma iväg med ett barn i taget. När vi skulle få ett barn till i familjen åkte jag söderut tillsammans med dottern.

Men hon nämner också hur härligt det kan vara i dessa tider med ”hemester”. Om hur hon ordnade en sådan för dottern när hon fyllde år, med en hotellvistelse på hemmaplan. Och att hon upplever det åländska näringslivet som bra på att bidra till att förgylla en sådana händelse.

– Barn anpassar sig!

Familjen bor i Jomala och att bygga hus var ett stort kapitel. 

– Vi gjorde det strax efter apoteksombyggnaden. Man brukar säga att det tredje huset blir det perfekta.

Några fler husbyggen blir det nog inte för henne. Hon vill ha det praktiskt, men är inte så estetiskt intresserad, visar det sig. Med glimten i ögat säger hon:

– Jag vill inte välja tapeter igen!