Ingen energikälla föds färdig

Infrastruktur är det mest kritiska den moderna ekonomin har. Den dag människan fick stadig tillgång till energi kunde vi sluta vandra och stanna kvar. Ändå möts varje nytt energislag av samma motstånd som det förra, som om vägen till något nytt vore spikrak. Men så har det aldrig fungerat. Våra barnbarn kommer att se vindkraftverken i horisonten ungefär som vi ser en kraftledning, något som alltid har stått där.

Den havsbaserade vinden här är inte främst tänkt att tända våra egna lampor. Den är en möjlighet att producera något andra behöver och som Åland exporterar.

Åsub räknar med mellan 300 och drygt 4.000 lokala årsverken över en havsvindparks livscykel, beroende på hur mycket drift och service vi förlägger hit (Åsub, 2026). Den huvudsakliga poängen här är ändå inte vindkraften i sig, utan att ett energisystem aldrig får vila på ett enda ben. Den som tror att en teknik, en plats eller en plan ska lösa allt har inte läst historien särskilt noga.

Många räds att vi gör oåterkalleliga ingrepp i naturen, men jag ser något hoppfullt i den oron. Östersjön är ett av de mest studerade innanhaven på jorden, så vi vet ganska väl vad vi bygger på. Klarar en tillståndsprocess sig igenom här blir den en måttstock för andra. Och till skillnad från många ösamhällen har vi ett eget mandat att bestämma hur auktion, arrende och nyttjande ska se ut.

Men allt detta kräver att vi vågar bestämma oss, för tiden står inte stilla medan vi väger. När havsbaserad vind tog fart i början av tjugotalet fanns ett momentum vi inte var redo att möta.

Sedan ritade Rysslands invasion av Ukraina om kartan, så att energi inte bara handlar om energi utan om försvar och säkerhet. Energi har blivit ett påtryckningsmedel i väst, ett vapen mot den som är beroende. Att producera sin egen är då inte bara ekonomi, det är trygghet. Att utreda är därmed ett ansvar. Att aldrig bli klar är också ett beslut. Och marknaden väntar inte. Den frågar inte vem som förtjänar att vinna, bara vem som rör sig.

Därför har jag en närmast pinsam respekt för var och en som vågar sätta spaden i jorden, tar risken och fortsätter när planen spricker. För planen spricker nästan alltid någonstans. Det är inte inkompetens. Det är priset för att försöka.

Och här vill jag vara ärlig om något som tröttar ut mig. Ja, kritik är livsnödvändig. Ett bygge som inte tål frågor är ett dåligt bygge. Men, det finns en sorts kritik som inte vill framåt. Den är emot. Punkt. Inte här, säger den, men aldrig ett var då. Inte så, men aldrig ett hur. Det är inte en ståndpunkt. Det är ett veto i förklädnad. Att inte vilja ha något i sin egen bakgård är mänskligt, men om varje bakgård är någon annans, var ska då något få stå?

Så frågan är till slut inte om vi är för eller emot vindkraft, utan vad vi är beredda att investera för att förvalta det vi har och bära det vidare.

Jag vet inte vilket kraftslag som till slut blir Ålands, men vinden till havs är det vi kan skala på i dag. Vi gör knappast allt rätt på första försöket. Men det mest kritiska vi har byggs inte av dem som står bredvid och väger. Det byggs av dem som håller balansen just för att de vet att något alltid ger vika, och ändå vågar, tål att det skaver och orkar göra om.

Vad är vi beredda att bygga? Och var är vi beredda att låta det stå?

Jag vet vad jag skulle välja. Att våga.