Småbarnsliv, jobb och ett jordbruk som aldrig väntar

Klockan är 03:30 när jag möter min egen blick i badrumsspegeln. Ska jag kanske orka vänta lite till? Nä, jag ger upp, jag får gå och lägga mig utan min bonde även denna gång. Där, 03:30, så räknar jag ihop att det var 17,5 timmar sedan min bonde for hemifrån för att jordbruka. Det skulle komma att bli en 21-timmarsarbetsdag innan han skulle landa hemma. 20 timmars arbete om man räknar bort lunchpausen han haft. Men det var allt, en enda paus på nästan ett dygns konstant jobb.

Jag fortsätter ha ögonkontakt med mig själv medan det börjar bränna bakom ögonlocken och det dröjer inte länge innan tårarna börjar sippra ut. Varje tår fylld av saknad och mild frustration. Jag vill också få gå och lägga mig med min livspartner på kvällarna. Jag vill natta sonen, landa i soffan, kolla på ett program vi skulle följa slaviskt tillsammans. Som en liten ritual, ni vet, när man kollar på klockan och inser att det är dags att sleva upp glassen i skålarna så att man är redo när introt till programmet börjar. Jag vill kolla på tv, äta glassen och lämna små kommentarer om handlingen tillsammans med honom.

När programmet är slut vill jag stå framför badrumsspegeln, borsta tänderna, utbyta svårtolkade ord från munnar fulla med tandkräm, för en del grejer kan bara inte vänta tills man spottat ut tandkrämen. Och jag vill lägga mig i sängen, på samma gång som honom, beundra den sovande, perfekta lilla sonen som ger oss grå hår, pussa varandra godnatt och somna jämte honom.

Men här står jag, sent in på natten, ensam. Och oj så ensamt det känns.

Det är förstås inte mest synd om mig, av oss två är det honom det är synd om. Han sliter och kämpar mot klockan och mot vädret, för till helgen har de lovat hiskeliga mängder regn. Till dess måste potatisen vara i mark, det finns inga andra alternativ. För när regnet passerat så kommer nästa måste.

Jag har sedan liten önskat två olika liv. Det ena var att en kungafamilj skulle inse att jag var deras “long lost daughter” och att jag var en prinsessa.

Det andra alternativet var att bli en bondmora. I sjuan blev jag vald till Friends-elev och då fick man gå en vänskapskurs. Under den kursen blev jag satt i en grupp tillsammans med en ganska blyg kille. Han hette Robin och hans pappa var bonde. Jag minns att jag den dagen lyckats ta på mig en strumpa med ett hål i och jag blev extra medveten om det när vi satt i en ring. Jag blev överlag mycket medveten om mitt utseende. Jag ville att han skulle få upp ögonen för mig, för det var något med honom.

Den kursen var i mitten av januari 2012 och dagen innan alla hjärtans dag samma år blev vi ihop, via sms, strax innan middagen. Jag kunde knappt äta min middag den kvällen på grund av fjärilarna i magen.

Nu, fjorton år senare sitter jag, mamma och fästmö, i källaren i vårt hus och skriver detta medan sonen och Robin leker på övervåningen. För i dag är han hemma, en otrolig lyx.

“Bönder lyfter bara stöd och köper stora traktorer” är ett påstående jag har hört alldeles för många gånger. Om det ändå vore så enkelt. Att vara bonde och ha det som enda inkomst i dag är få förunnat. Det finns, men många bönder behöver ha “vanliga” jobb för att ens få det att gå ihop. Det är verkligen inte bara att lyfta stöd. Stöden är viktiga och hjälper till men de täcker långt ifrån allt. Det är ett mycket kostsamt yrke men tur att det ändå finns folk som vill. Som vill få det att gå och som vill fortsätta kämpa fast det är motigt.

Alla yrken är viktiga men bönder vågar jag påstå att är en av våra hörnstenar, utan dem så skulle vi trots allt inte ha någon mat på bordet.

Så nästa gång du möter en traktor på vägen och svär över leran som lossnar från dubbelmontaget, kom ihåg att det kanske är just den bonden som ser till att dina favoritchips ligger i skålen på soffbordet nästa fredag.