En röst från dem som betalar notan

Jag är en vanlig löntagare på Åland. Ingen direktör, ingen politiker, bara en av alla som går upp klockan sex och ser marginalerna krympa månad för månad. Jag är trött på hur landskapets pengar hanteras, medan vi som jobbar ständigt förväntas dra åt svångremmen. De som styr oss, politiker, bankdirektörer, de som sätter priserna, verkar aldrig ha behövt räkna på om lönen räcker till slutet av månaden.

Under Veronica Thörnroos ledning avbeställdes elhybridsfärjan trots varningar, och notan landade på 11,9 miljoner euro, betalda av oss, utan att någon ställdes till svars.

Samtidigt höjde landskapsregeringen sina egna arvoden med närmare 30 procent, medan hushåll kämpade med höga elpriser och räntor. Ilskan var stor, men politikerna teg och höjningen genomfördes ändå, som om folkets protester bara var brus man kunde vänta ut.

Sjukdomskostnadsavdraget avskaffades, en förändring som slår hårdast mot dem som redan har minst. ÅHS-personalen föreslog att ställa in sin julfest för att spara 30.000 euro till vården, medan landskapet upphandlade sin egen fest med krav på minst 150 gram oxfilé, tre rätter och välkomstmingel. Som de alltid har gjort, inget konstigt? Det är den sortens detalj som fastnar, för att den säger något om vilka värderingar som gäller när ingen tittar.

I maj fick Veronica Thörnroos sin lägenhetsdörr söndersparkad, och även om motivet är okänt och skadegörelse aldrig är rätt väg undrar jag om hon verkligen förstår varifrån frustrationen mot just henne kommer.

Även lokala oljebolag, inte bara internationella, höjer priset samma dag krisen uppstår, innan de ens hunnit beställa ny olja för det dyrare priset. Hyror justeras bara uppåt efter index och lönen rör sig knappt alls, för det är alltid vi som arbetar, inte kapitalägarna, som tar smällen när kostnaderna stiger.

Och så bankerna. Ålandsbanken har redovisat rekordresultat sex av sju år, senast 67,2 miljoner euro, medan låntagare ser räntan äta upp avbetalningen och sitter fast. Är det rimligt att en så central samhällsfunktion går med rekordvinst år efter år? Kapitalet stannar på toppen och sipprar aldrig ner till oss som verkligen behöver det.

Det här är inte bara en känsla. Åsub slår fast att klyftorna på Åland har vuxit, med nästan 17 procent av hushållen under fattigdomsgränsen och omkring 1.000 åländska barn i hushåll med knapp ekonomi. Unga vuxna har det sämre nu än för tjugo år sedan. Vi betalar skatt, hyra, el och försäkringar i tid, räknar ändå på matkassen och skjuter upp tandläkarbesöket. Kvartalsfakturor klumpar ihop sig, inget sparkapital finns för nödsituationer, och man lever lön till lön utan att andas ut.

Jag vill inte höra fler ord om att ”alla måste hjälpas åt” om det bara gäller vissa av oss.

Glöm inte att makten ligger hos folket. Det finns ett stort missnöje därute, hos alla som svettas och stressar bara för att få ihop vardagsekonomin. Vi struntar i era fyndiga formuleringar där ingenting egentligen sägs. Det sticker i ögonen när ni höjer era egna löner.

För vad, egentligen? Samhället måste förstås fungera, och det behövs kunniga människor för att driva det framåt. Men lilla Åland behöver inte en så stor och dyr förvaltningsapparat som i dag. Dra ner på era egna kostnader. Är det verkligen inte möjligt? Kanske är ni helt enkelt för många röster som ska höras, så att besluten till slut blir en enda röra. Det verkar onekligen vara fallet.

Trött arbetare på Åland