Ta skatten under ytan på allvar

Champagneflaskorna gjorde vraket söder om Föglö känt, och det är lätt att förstå. Ett fraktfartyg från 1800-talets första hälft, 47 meter ner i mörkret, med flaskor som legat kvar på botten i nästan 200 år. Det är inte varje dag historien kommer med bubblor.

Men den nya 3D-dokumentationen, som Ålandstidningen rapporterade om den 23 juni, visar att berättelsen inte slutar vid flaskorna. Där finns också fartyget, rutten, lasten och den vardagliga sjöfarten.

Det mest intressanta med galeasen är kanske att den var så vanlig. Den var en del av trafiken mellan Sverige, Finland och Åland. Just därför är den värdefull. Det är i sådana spår historien finns: plankor, master, rep, flaskor, last och skrovdelar. Tillsammans berättar de hur människor rörde sig, arbetade och försörjde sig.

På Åland har havet alltid varit en del av livet. Det har gett arbete, handel och kontakter med omvärlden, men också olyckor och förlisningar. Därför är det inte konstigt att en stor del av vår historia också ligger under ytan. I det åländska vrakregistret finns omkring 500 vrak med bekräftade positioner, och mörkertalet tros vara stort.

Här finns en potential som fortfarande inte riktigt har tagits till vara. Varje vrak behöver inte bli ett stort projekt. Men inget ska behandlas som oviktigt.

Åland kallas ibland för dykarnas paradis, och det är mer än en reklamslogan. Östersjöns låga salthalt och avsaknaden av skeppsmask gör att gamla vrak kan bevaras ovanligt väl. Havet har sparat sådant som annars hade varit borta för länge sedan.

Därför spelar det roll att Champagnegaleasen nu har dokumenterats ordentligt. Kulturbyråns marienarkeolog Riikka Tevali pekar på något viktigt när hon säger att intresset tidigare ofta har kretsat kring champagnen och ölen, medan själva vraket och konstruktionen hamnat mer i skymundan. Den nya dokumentationen ger en helhetsbild. Den gör det möjligt att följa förändringar, förstå vraket bättre och se vad det berättar om tiden då det gick under.

Men bilderna visar också något mer bekymmersamt. Forskningsdykaren Kari Hyttinen beskriver märkliga skador som kan ha orsakats av ankring, trålning eller något liknande. Det går inte att slå fast vad som har hänt, och det vore fel att peka ut någon skyldig. Men det gör inte saken oviktig. Hans slutsats är värd att ta på allvar: ”Oavsett vad som orsakat skadorna understryker det hur viktigt det är att skydda kulturarvet under vatten”.

Det är värt att komma ihåg. Ett vrak blir inte skyddat av att ligga djupt. Tid, redskap och mänsklig aktivitet påverkar också det som finns där nere. När skadorna väl syns kan det redan vara för sent att göra något åt dem. Därför behövs både kunskap och försiktighet.

Champagnegaleasen visar hur mycket som finns under ytan. Inte bara ett enskilt vrak, utan många berättelser om hur Åland har levt med havet. Det ska inte bara vara en fråga för experter och tekniska dykare. Det angår också alla oss som aldrig kommer att ta oss ner till 47 meters djup.

Ett vanligt fraktfartyg från en vanlig handelsrutt kan fortfarande säga något viktigt om arbete, handel och vardag för nästan 200 år sedan. Det är faktiskt rätt häftigt. Och det är skäl nog att ta bättre vara på det som finns där nere.