”I dag går Prideparaden genom stan. Människor kommer att bära färger, budskap, glädje och stolthet. Kanske kan vi också bära med oss en liten fråga: Vad är det jag tror att jag vet? Och tänk om jag har fel?”, skriver dagens insändarskribent.Daniel Eriksson
Pride och det vi tror att vi vet
”Man kan reagera på sådant man inte tycker hör hemma i Pride och samtidigt se det större sammanhanget: kampen för människors rätt att vara sig själva, älska den de älskar och slippa skam för det”, skriver insändarskribenten.
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Jag känner en flicka som berättade att hon är kär i sin tjejkompis. Sedan tillade hon: men tjejer kan inte vara kära i varandra. Jag undrade: Vem har lärt henne det?
Kanske har ingen sagt det rakt ut. Kanske har hon bara lyssnat på världen omkring sig. På berättelserna, bilderna och frågorna vi ställer. På alla gånger kärlek skildras som något mellan en flicka och en pojke. Barn lär sig inte bara vad som sägs. De lär sig också vad som verkar vara möjligt.
Det gäller oss vuxna också. Vi fyller i tomrummen utan att tänka på det. En manlig kollega som bär ring på fingret antar vi har en fru. En familj består av mamma, pappa, barn. En person som ser ut på ett visst sätt känner eller tänker på ett visst sätt.
Det är sällan illa menat. Det är bara så våra tankar fungerar. De söker mönster, drar slutsatser och gör antaganden.
Därför tycker jag om den forne buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblads budskap: ”Jag kan ha fel.” Och vidare: ”Tro inte på allt du tänker.” Det låter enkelt, men rymmer något ganska omvälvande. För tänk om jag har fel om dig? Tänk om det jag tar för självklart bara är det jag själv har lärt mig att se? Tänk om världen är större än min bild av den?
Ålandstidningen
Kanske är det också en del av det Pride handlar om. Att vidga bilden av vad som är möjligt. Att ett barn ska kunna säga att hon är kär i en flicka utan att först ha lärt sig att det inte går. Att en kvinna ska kunna boka ett hotellrum åt sig och sin fru utan att få frågan om de inte önskar sig två enkelsängar i stället för ett dubbelrum.
Vi kommer också själva att göra fel. Säga fel saker. Ställa klumpiga frågor. Då kan vi försvara oss med att vi inte menade något illa. Eller så kan vi stanna upp och säga: Jag visste inte. Tack för att du berättade. Kanske är det där förändring börjar. Inte i att vi vet allt, utan i att vi vågar upptäcka att vi inte gör det.
Pride är en stor och brokig rörelse. Som i alla stora rörelser finns människor och uttryck som alla inte känner igen sig i. Men enskilda människors beteende kan inte ensamt få definiera en hel rörelse. Man kan reagera på sådant man inte tycker hör hemma i Pride och samtidigt se det större sammanhanget: kampen för människors rätt att vara sig själva, älska den de älskar och slippa skam för det.
I dag går prideparaden genom stan. Människor kommer att bära färger, budskap, glädje och stolthet. Kanske kan vi också bära med oss en liten fråga: Vad är det jag tror att jag vet? Och tänk om jag har fel?
För ibland är det just där, i sprickan mellan det vi trodde var sant och det vi ännu inte förstått, som världen kan bli lite större.
