Splittrat Åland kostar barnen hälsan

Tre och ett halvt år, nio rapporter och en lång rad kartlagda behov senare går projektet ”Barn och ungas hälsa och välmående” att summera i två meningar: Åland vet numera rätt väl vad som borde göras. Problemet är att den splittrade åländska beslutsstrukturen gör det så svårt att faktiskt göra det.

Två exempel ur slutrapporten (daterad den 23 juni) räcker långt. Ta YAM, det suicidpreventiva skolprogrammet som i flera studier har visat sig minska nya fall av självmordsförsök, självmordstankar och depression. Det hade gått att bygga ut till hela Åland med en egen organisation av certifierade instruktörer. Men frågan om långsiktig finansiering kom aldrig ens upp på bordet, för under 2025 stod det klart att alla berörda kommuner inte ville prioritera saken, åtminstone inte i närtid. De utbildningsdistrikt det gällde svarade att de redan satsar på andra program.

Med det finska verktyget Someturva mot näthat gick det likadant. För att projektpengarna skulle få användas krävdes att samtliga åländska kommuner var intresserade av att vara med. Flera svarade antingen att de program de redan har räcker, eller att näthat helt enkelt inte är skolans bord, vilket är en något världsfrånvänd inställning med tanke på hur gränserna mellan mobbning i skolsammanhang och privata sammanhang är utsuddade, och att näthat som sker utanför skoltid kan påverka elevens mående under skoltid.

Därmed rann det ut i sanden. Rapporten konstaterar lakoniskt att den väl tilltagna budgeten hade kunnat användas för att dra i gång initiativen, men i stället blev en stor del av pengarna liggande. Och det här är inga sidoprojekt. Det handlar om verktyg med vetenskaplig grund mot precis det som får barn och unga att må dåligt: mobbning, näthat, oro och i värsta fall självmordstankar.

Mönstret med för många och icke samordnade åländska beslutsnivåer återkommer i rapportens fördjupning om barn- och elevhälsan. Skolpsykologer och kuratorer är anställda inom utbildningssektorn med en kommun eller utbildningsanordnare som huvudman, samtidigt som de i praktiken gör sådant som hör hemma i hälso- och sjukvården eller socialvården. Vem som ska ha tillsyn över dem vet ingen riktigt i dag, frågan utreds. Hur samtycke hämtas in varierar från kommun till kommun, och följden blir att viktig information inte alltid följer med barnet vid övergångar, inte ens när ingenting hindrar det. Lagstiftningen använder inte heller begreppen på samma sätt inom barnomsorg och grundskola.

Rapporten ger några allmänna medskick inför en framtida lagrevidering. En förstärkt barnrådgivning, med återkallelser när familjer uteblir, läggs fram som en möjlighet snarare än ett krav. Familjecentret, som en gemensam arbetsgrupp från ÅHS och KST redan har utrett delvis och som styrgruppen för samverkansavtalen kallar högprioriterat, skickas vidare till ordinarie verksamhet. Personal som inte använder Kiva konsekvent bör fortbildas, och att berörda kommuner tar en ny titt på Someturva.

Landskapsregeringen borde våga gå längre än rapporten gör. Exemplen YAM och Someturva visar vad som händer med en modell där varje enskild kommun måste säga ja innan något får börja: den fungerar i praktiken som ett veto, hur bra evidensen än är. Alternativet finns dessutom redan i det egna huset. Projektet ”ÅL-IN Fritid” vid Kulturbyrån bygger på att kommuner kan söka ett villkorat specialstöd inom ramen för ett gemensamt system, i stället för att alla måste enas först. Samma tänk borde gå att pröva på skolprogram mot mobbning och psykisk ohälsa.

Tre och ett halvt år av kunskap, insamlad med hjälp av PAF-medel, får inte sluta som ännu en pärm i en hylla bara för att sexton kommuner har svårt att gå i takt. Barnen som väntar på hjälp bryr sig inte om var kommungränsen går.