Blir det ansvarstagande eller valfläsk 2027?

Om ett par månader lägger landskapsregeringen fram budgetförslaget för nästa år, det sista innan man lämnar över taktpinnen till nästa landskapsregering. Frågan är hur budgeten kommer att se ut. Ligger linjen om inbesparingar på fyra miljoner om året fast – med målet om en budget i balans till 2030 – eller börjar sparpolitiken knaka i fogarna när valet närmar sig?

Att föra en ansvarsfull ekonomisk politik är lika viktigt som det är påfrestande. Det är lätt att vinna enkla populistiska poänger för politiska motståndare genom att måla upp hotbilder mot ömkansvärda verksamheter. Det är betydligt svårare att förklara hela bilden, om varför det är så nödvändigt att ha en ekonomi i balans och inte skjuta problemen på kommande generationer.

På Åland försvåras arbetet av att regeringen inte har skatteverktyget att ta till, och inkomsterna varierar från år till år med osäkra prognoser på vilka budgetar ska byggas. Vad vi vet är att den åländska offentliga ekonomin är hårt ansträngd. Landskapets likviditet är usel, ett flertal kommuner står på randen till undergång, ÅHS, som står för runt en tredjedel av den totala budgeten, har inte fått kontroll över kostnadsökningarna de senaste åren och man klarar inte sparmålen. Lägg därtill att landskapet har en stor investeringsskuld – något som inte syns i bokföringen – för kostsamma områden som infrastrukturprojekt och digitalisering.

När sedan omvärlden blivit galen i både öst och väst med krig och elände som driver upp priser på för det åländska näringslivet livsviktiga produkter som gödsel och olja blir utmaningarna än större. Då krävs det politiskt mod och tuffa beslut för att säkra ekonomin.

Landskapsregeringens uttryckta ambitioner för mandatperioden och åren fram till 2030 har varit bra, men åtgärderna inte lika tuffa som målen. Hittills har stora delar av inbesparingskraven legat på verksamheter utanför landskapsregeringens egna. Den personalminskning som finansminister Mats Perämaa (Lib) i fjol vår förde fram som absolut nödvändig – 90–100 tjänster på tre år – har snarare blivit en ökning i antalet tjänster.

Frågan, med ett år kvar till valet, blir om det politiska modet finns kvar?

Val har en enastående förmåga att locka också den mest restriktiva politiker att öppna plånboken. Kommer de åländska partierna att klara av att hålla sig på den smala ekonomiska vägen eller kommer man att likt partibröder och -systrar i Sverige börjar strössla miljonerna omkring sig i fläskiga vallöften? I den hårda kampen om Rosenbad slängs den ena miljarden efter den andra i jakten på röster. Kampen om rösterna på Åland nästa höst kommer inte att bli mindre hård – vem orkar då stå upp för en stram ekonomisk linje?

Vi ser redan hur landskapsregeringens tre partier börjar tära på varandra i sakfrågor. Den föreslagna neddragningen i överföringarna till kommunerna har gjort Centern nervöst. Plötsligt talat Liberalerna om en bro över Prästösund.

Över allt ståtar problemen med ÅHS. Styrelsen vill att landskapsregeringen ska mildra sparbetinget och ordförande Sara Kemetter (S) har talat om att patientsäkerheten hotas och att det är omöjligt att nå målen. Ungefär samtidigt lade socialminister Arsim Zekaj (S) ut en märklig video i social medier (som nu tycks vara raderad) där han frågade om ålänningarna ville ha sänkta skatter eller bra vård, skola och omsorg. För en minister i en regering är det ett märkligt utspel med tanke på tidigare nämnda avsaknad av skatteverktyg. Kanske var han inspirerad av svenska Socialdemokraternas skattehöjariver, kanske var det bara ett sätt att sätta press på de andra regeringspartiera att ge sjukvården mer pengar, vem vet? Förhoppningsvis var det inte en start på en S-kampanj för landskapsskatt, vilket Zekajs partikamrat Tony Wikström propagerat för. Det vore en dålig väg för Åland.

Om två månader vet vi om valåret kommer att handla om att ta ansvar för den ekonomiska politiken eller om det blir en svenskinspirerad valfläskfest också här.