Transparens kring föreningarnas ekonomi kan inte bygga på enskilda personers goda vilja.Pexels
Öppenhet kring lönerna den billigaste kontrollen
Skattemedel » Den som inte har något att dölja behöver inte rädas öppenhet. Att föreningar som lyfter Paf-medel ska tåla full insyn är en självklarhet.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
”Det ska finnas en mycket stor öppenhet”. Så svarade finansminister Mats Perämaa (Lib) på Ålandsidningens fråga om verksamhetsledarnas löner i de föreningar som lyfter Paf-bidrag. Det är lätt att hålla med. Att det ska råda stor transparens kring hur offentliga medel används och fördelas är en självklarhet.
Men ändå är det inte så.
När Ålandstidningen granskade föreningarna som lyfter just Paf-stöd och bad dem redovisa föreningschefernas löner var responsen högst blandad. Även om löner generellt sett är en känslig fråga valde många att berätta vad de tjänar. Dels för att visa att de inte lyfter några fantasisummor, dels för att de välkomnar öppenhet och granskning. Men hos många föreningar var det också locket på.
Föreningarna är inte tvungna att redovisa enskilda anställdas löner till en journalist. Men det är klart att oviljan att göra det väcker frågor. Vad är det man döljer? Att en så stor förening som IFK Mariehamn fotboll, som i år lyfter 132.000 euro i Paf-stöd, vägrade svara är uppseendeväckande. Är man rädd för att, likt numera nedlagda Regnbågsfyren, kritiseras för höga lönenivåer? Det går bara att spekulera.
I kriterierna för att beviljas Paf-medel står att lönen ska vara skälig. Det är förstås en vag formulering. Men det är också, vilket fördelningsrådets ordförande Conny Nyholm säger, svårt att vara mer exakt än så. Verksamheterna ser olika ut och kräver olika mycket av sina ledare. Vissa föreningar riktar sig till ett fåtal medlemmar medan andra har mer utåtriktade verksamheter eller till och med myndighetsliknande uppdrag. En del föreningar har en anställd på deltid medan andra har verksamhetsledare med ett större personalansvar.
Ålandstidningen
I stället blir det upp till landskapsregeringens handläggare att bedöma om de personalkostnader som anges i ansökningarna är rimliga eller inte. Givetvis finns här en risk för godtycke, men det är kanske ett pris man får vara beredd att betala. Dessutom har fördelningsrådet, och i sista hand ansvarig minister, möjlighet att dra i bromsen om något ser konstigt ut.
Men om inte krav är en möjlig väg finns det inget som hindrar att det är ett uttalat önskemål.
Sandra Widing
Därmed inte sagt att kontrollen inte ska vara hård. Det ska den vara. Men lösningen stavas inte flera handläggare eller flera beslutsled, utan här kommer vi tillbaka till grundfrågan: transparens. Det är den i särklass billigaste, och mest effektiva, kontrollfunktionen. Till Ålandstidningen säger Mats Perämaa att han är osäker på om landskapet kan kräva att föreningarna ska redovisa sina löner ”exakt”, det ska han undersöka. Bra, gör det. Men om inte krav är en möjlig väg finns det inget som hindrar att det är ett uttalat önskemål.
Transparens ska vara normen, inte bygga på enskilda personers goda vilja.
Tanken med verksamhetsstöden är, precis som ordet säger, inte att betala överhöga löner till de anställda, utan att stöda själva verksamheterna så att de kommer allmänheten till del. Och här har styrelserna i respektive förening ett stort ansvar. Det är i grunden de som drar upp riktlinjerna för verksamheterna, och det är de som inte bara får, utan är skyldiga att, sätta stopp om något är oklart eller går överstyr. Den förståelsen måste också finnas hos alla och envar.
