USA:s president Donald Trump kommer att ha en fientlig kongress, där Demokraterna har makten i både representanthuset och senaten, mot sig under de sista två åren av hans mandatperiod.Molly Riley/Vita huset
Amerikanerna sade ett tydligt nej till Trump
Mellanårsvalet i USA » En blå våg, eller som det uttrycktes i amerikansk tv: en bluenami. USA:s blåa parti, Demokraterna tog storslam i mellanårsvalet och vann betryggande majoriteter i såväl representanthuset som senaten. Resultatet är ett tydligt besked från det amerikanska folket: Donald Trumps tid är över.
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
I skrivande stund har Demokraterna säkrat 225 platser i representanthuset (218 behövs för majoritet) och 54 i senaten (51). Oavsett vad slutresultatet blir befinner sig USA på en helt annan plats politiskt än landet gjorde i tisdags.
Efter att i två år kunnat göra i princip vad han velat, med total kontroll över ryggradslösa republikaner i kongressens båda kamrar, måste nu president Donald Trump komma överens med partiet han ständigt försöker förnedra. Demokraterna kommer att sätta stopp för så många av Trumps nycker de kan och säkerligen också juridiskt ge sig på Trumpadministrationens ministrar – och kanske presidenten själv.
Den demokratiska framgången i tisdagens val är historisk på många sätt. I den republikanskt lutande delstaten Texas vinner James Talarico överlägset en av stolarna i senaten. Delstatens nya guvernör är också demokrat och heter Gina Hinojosa. I än mer republikanska Kansas vinner Adam Hamilton senatsplatsen. Det är första gången sedan 1932 Demokraterna har en senator från Kansas. Och Abdul El-Sayed blir den första muslimen att ta plats i senaten då han tar en stor seger över Donald Trump-backade Mike Rogers.
Tydligt är att ju hårdare Donald Trump och hans stormtrupper har gått åt demokratiska kandidater – det har varit rent vidrigt hur presidenten och hans anhängare svartmålat bland andra Talarico och El-Sayed, för att inte tala om Ohios nyvalde guvernör Amy Acton – desto större har stödet blivit. Det i sig är också det starkaste beviset för att Trumps grepp om den amerikanska väljarkåren försvagats kraftigt.
Man måste dock vara ärlig om orsaken till ”bluenamin”. Visst har Demokraterna fått fram flera bra kandidater än i de senaste valen – men den främsta orsaken till valresultatet är det amerikanska folkets vrede mot den politik som Donald Trump fört och för. Presidenten har gång på gång på valmöten vädjat till väljarna om att låtsas som att han är den som står på valsedeln. Det gjorde uppenbarligen väljarna – och röstade blått.
Ålandstidningen
Nu försöker, förstås, Donald Trump med alla medel att lägga skulden för det massiva republikanska fiaskot på kandidaterna. Det är samma visa som alltid, Trump vet bäst, är bäst och kan inte förlora. Och om han förlorar så är det för att andra fuskat, eller att hans medhjälpare varit för dåliga. Det sitter ett barn i Vita huset.
Trump själv har dels sagt att han ska samarbeta med Demokraterna, dels att han ska lägga in sitt veto mot allt de föreslår. Risken blir alltså att vi har två år av lamslagen amerikansk politik att vänta.
Men det barnet förlorar nu många av sina leksaker. Den tillträdande kongressen kommer som sagt att jobba mot Trump så mycket den bara kan. Trump själv har dels sagt att han ska samarbeta med Demokraterna, dels att han ska lägga in sitt veto mot allt de föreslår. Risken blir alltså att vi har två år av lamslagen amerikansk politik att vänta.
Å andra sidan är det kanske välkommet. Den nyckfulla politik som Donald Trump fört har gjort världen osäkrare och skakat världsekonomin. Ett USA med motsträvig kongress som sätter tyglar på den otyglade presidenten är bra.
Om vi blickar mot presidentvalet om två år kan vi konstatera att tisdagens val är den sista spiken i kistan för tankarna på att Trump, i strid med konstitutionen, skulle försöka bli vald en tredje gång. I stället tyder mycket på att en strid kommer att utbryta internt i det republikanska partiet om vem som blir nästa presidentkandidat. Partiet lär splittras mellan de som står kvar vid Trumps sida och de som tar avstånd från honom och hans politik.
För Demokraterna börjar nu på allvar rejset mot Vita huset. Till skillnad från för två år sedan har partiet i dag en rad goda kandidater till presidentposten. Kaliforniens tidigare guvenör Gavin Newsom och tidigare vicepresidenten Kamala Harris är favoriter just nu. Men frågan är om inte Jon Ossof, senator från Georgia, är den mest lysande stjärnan i partiet. Han har utmärkt sig under sin första mandatperiod och vann övertygande återvalet. Han är smart, snygg och energisk – och för tankarna till tidigare demokratiska stjärnor som blivit president; John F Kennedy, Bill Clinton och Barack Obama.
Men än återstår lång väg till Vita huset, och Demokraterna måste under de kommande två åren visa att den blå vågen beror på bra demokratisk politik – inte motstånd mot Trump. Annars kan mycket väl en republikansk icke-Trumplojal kandidat vara den som flyttar in på Pennsylvania Avenue härnäst.
