Ska tåla kritik – men inte hur mycket skit som helst

När Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) planerar att minska antalet vårdplatser för människor i livets slutskede är det inte konstigt att det väcker oro och starka känslor. Frågan berör, och det finns all anledning att diskutera både besluten och hur de genomförs.

Men debatten har fått sällskap av sådant som inte har ett dyft med sjukvård att göra. I sociala medier har Arsim Zekaj kallats ”importerad apa”. Det har också skrivits att hans sort inte hör hemma här och att han borde köpa en enkelbiljett hem. Det är rasism, och det borde inte krävas någon större tankemöda för att förstå det. Till detta kommer grova personangrepp, riktade både mot Zekaj, ÅHS styrelseordförande Sara Kemetter och tjänstemän inom ÅHS, något Ålandstidningen rapporterade i tisdagens tidning. Kritiken har på sina håll gått långt utöver deras beslut och hur de sköter sina uppdrag.

I en intervju säger Zekaj att han räknar med att bli anklagad för att göra sig till ett offer. Och visst lär någon snart muttra om att han drar rasistkortet. Men det är ju inte han som har dragit in sitt ursprung i debatten, det har andra gjort åt honom.

En politiker som kritiseras för sina beslut kan ändra sig. Erkänna misstag. Lyssna. Avgå. Ställas till svars. Men vad ska en människa göra med beskedet att hans sort inte hör hemma här?

Du behöver inte tycka om honom. Du får anse att han är helt fel person att ansvara för sjukvården. Du får ifrågasätta hans omdöme och sätt att sköta sitt uppdrag. Men att häva ur sig rasistiska glåpord och grova förolämpningar är en märklig metod för att åstadkomma bättre vård. Hur det skulle hjälpa patienterna är fortfarande oklart.

De som engagerat sig för den palliativa vården förtjänar att få sin oro tagen på allvar. Deras engagemang ska inte klumpas ihop med vad några andra skriver i kommentarsfälten. De allra flesta ålänningar är inte rasister.

Man ska heller inte kalla all ilska för hat. Det finns gott om berättigad kritik som makthavare faktiskt måste tåla och svara på. Folk får kräva svar, avgångar och högljudda protester. Det är en del av demokratin.

Det går att spä på en hätsk stämning utan att använda rasistiska uttryck. Svepande anklagelser, misstänkliggöranden och personliga påhopp gör sitt till. Det är lätt att fördöma motståndarnas övertramp. Betydligt svårare att säga till någon man håller med: Jag är lika arg som du. Men lägg av med det där.

Vi i medierna behöver förstås också tänka på hur vi skildrar konflikterna.

Avståndet mellan talarstolen och matbutikskön är kort. En politiker kan stänga av telefonen, men inte kliva ur samhället. Familjen har heller aldrig ställt upp i något val. Det som skrivs på några sekunder vid ett tangentbord kan följa en annan människa långt efteråt.

Det handlar inte om att tycka synd om politiker. Men vilka orkar till sist engagera sig, när priset kan bli personangrepp som spiller över på familjen? I Brottsförebyggande rådets svenska undersökning 2025 uppgav var fjärde utsatt förtroendevald att de övervägt att lämna alla sina politiska uppdrag. Det tål att tänkas på också här. Vill vi ha politiker som har mest att bidra med, eller dem som har tjockast hud?

Den här gången handlar det om Arsim Zekaj och Sara Kemetter, men politiker från olika partier har fått utstå personangrepp i åratal – och gränserna för vad som anses acceptabelt tycks bara flyttas längre och längre. Nästa gång kan det vara någon du själv tycker väldigt mycket om.