Nu måste det bli slut på grönt vatten vid bryggan

Havet som är vår styrka och vår väg mår inte bra och det påverkar hela Åland. Det märks för barnet som vill bada och för turisten som besöker våra öar. Ändå är de konkreta åtgärderna få. Även om det finns lysande initiativ som Rädda Lumparn och vasslåtter så behövs mer göras här och nu. I synnerhet i våra innervikar där den gröna sörjan av alger och igenväxta vikar blir en allt vanligare syn allt tidigare på sommarhalvåret.

Forskarna har i omgångar varnat för att algblommningen blir alltmer omfattande och ifjol i pågick algblommningen ända fram till november. Mätningar visade att mängden alger under hösten var är betydligt större än under 1990‑talet. 

Orsaken är tydlig. Det är övergödning och klimatförändringar som försatt oss i denna situation. Vi skördar nu frukterna av de fel som begicks för 50 år sedan med bland annat avlopp som fick rinna rakt ut i våra vikar. Mycket på grund av att man inte förstod bättre, men nu finns det inte längre några ursäkter.

Innan vi tappar modet är det på sin plats att konstatera att näringsutsläppen till Östersjön halverats sedan 80- och 90-talen. Det märks. För den som rör sig på havet syns det mycket tydligt inte minst genom att blåstången kommit tillbaka. Värre är det dock med våra innervikar, och där ligger makten i våra egna händer. Vad vi gör och inte gör har stor inverkan på vår närmiljö.

Det skojas ofta om att man inte ska kissa i havet för att det bidrar till övergödning, men det är sant. Däremot är det kanske inte just där fokus ska läggas. I stället bör vi se över våra avlopp, se till att allt är i skick och att avloppsvattnet inte rinner rakt ut i vattnet. Anordna fosforfällor kring jordbruksmarker som angränsar till innervikar, slå vass och ta hand om vassen. 

Men experter talar även om att se över hur man anlägger diken som når ut till vikarna. I stället för raka sträckningar, välj slingrande, men även raka med djuphålor, det blir som fosforfällor. Ett annat sätt är att anlägga blå bårder, djuppölar innanför vassen som fosforfällor. Konkreta tips för att bättra på vattenmiljön. 

Även om vi som privatpersoner kan göra mycket är frågan om utsläpp i högsta grad politisk. Här finns väldigt mycket att göra, men mycket är även i gång: skärpta krav på avloppsrening, begränsningar av enskilda avlopp, buffertzoner runt vattentäkter och regler för gödsling och markanvändning i känsliga avrinningsområden. Den nya vattenlagen är dessutom en central ram för hur arbetet ska bedrivas.

Här är det dock viktigt att poängtera att lösningar inte får vara stora centralistiska projekt där landskapsregeringen både är ägare och genomför alla projekt. Det är extremt viktigt att man tar tillvara den lokala kunskapen och engagemanget som finns ute i bygden kring detta. Då byggs något hållbart och långsiktigt.

Denna fråga måste drivas av den inneboende viljan att se den egna hemviken må bra igen — däri ligger stryrkan.

Därför måste landskapsregeringen gå från övergripande vattenplaner till ett tydligt, lokalt förankrat åtgärdsprogram för innervikarna, där kommuner, föreningar och markägare får både ansvar och resurser. Minst lika viktigt är att miljörapporteringen görs begriplig för allmänheten, så att varje ålänning kan se hur den egna viken mår och vilka åtgärder som behövs.

Politiker kan göra mycket men det är i slutändan vi som vanliga medborgare som ser till att saker förändras. Därför kan vi alla plocka upp spegeln och fråga oss; vad kan jag göra för att den vik jag månar om ska må bättre? För ett är säkert: mer alger behöver vi inte, utan vi vill ha ett blått hav som mår bra. Då mår också vi bättre.