Vi är mitt i högsommaren, och de allra flesta av oss har sett fram emot en sommar av sol och glittrande hav och fjärdar. Detta är den andra sommaren präglad av coronapandemin, som trots alla begränsningar bidragit till en sällan skådad konsumtion av skärgårdsnaturen på en stuga, ombord på en segelbåt på långseglats, eller dagsturer med fritidsfiske och strandhugg. Många har även tillbringat tid i de åländska vattnen i arbetets tecken, inom förbindelsetrafiken, yrkesfisket, fiskodlingen, turismen och andra skärgårdsnäringar. En sak har vi alla gemensamt: vi gillar havet, vi frodas av det, och vi vill att havet ska fortsätta vara en källa till liv och utkomst, rekreation och väderkvickelse, inspiration och äventyr. Vårt gemensamma engagemang för havet och skärgården syns också i det mångåriga samarbetet mellan politiken och forskningen, mellan landskapsregeringen och Åbo Akademi.

Hur står det till med vårt hav, med den åländska skärgården med sina geologiska, ekologiska och sociala egenarter? Ytligt betraktat är sig det mesta sig likt från år till år. Men om vi tittar i backspegeln så vet vi att havet inte är statiskt utan att både havet och dess ekosystem förändras hela tiden. Landhöjningen skapar nya strandmarker, en del arter blir mer talrika, andra minskar i betydelse, vissa år är varma, andra känns kallare än medeltalet, ibland drabbas vi av obehagliga algblomningar för att följande sommar ha glömt dem igen. Så varför ska vi bry oss?

Anledningen till, ja hela poängen med varför vi ska bry oss om hur vår skärgård, vårt hav, och hela den globala oceanen mår är i grunden enkel: livet självt härstammar ur havet, och allt liv på jorden är beroende av havet och dess tillstånd. De stora havsströmmarna är avgörande för vårt klimat, och de havslevande mikroalgerna förser oss med mer än häften av allt syre vi behöver. Numera är det vi, människan, som avgör havets öde – och därmed också vårt eget: Vi tar mera ur och av havet än havet tål. Vi förbrukar konstant, och genom att rubba havets tillstånd förgör vi mera av havets varor och tjänster än det förmår återskapa. Vi bidrar till en situation där havet i global skala på sätt eller annat ’slår tillbaka’. Inte så att havet vet att så sker, utan för att det helt enkelt är så.

Klimatförändringen har blivit så omfattande att vi knappast kan stoppa avsmältningen av polarisarna. Det kan påverka motorn för kallvattenströmmen som drar ner polarvattnet i havsdjupen öster om Grönland, och som i sin tur skapar en motström av varmare vatten, Golfströmmen. Vi vet att den har minskat i styrka under de senaste decennierna, vilket är en påfallande snabb reaktion givet de enorma vattenvolymer det rör sig om. Havsvattnet har förmått ta till sig koldioxid och värmeöverskott och buffra mot försurning, men vad händer den dag buffertkapaciteten är full, och havet utan onda avsikter ’slår tillbaka’? Det kan hända om 1000 år, men det kan lika väl hända om 100 eller 10 år. Att något dramatiskt sker är säkert, men när, vad och i vilken omfattning är svårt att förutspå.

Tillståndet i de åländska skärgårdsvattnen är inte bra. Halterna av näringsämnen (fosfor och kväve) har inte minskat under de senaste 30 åren. I dagsläget uppvisar ingen del av den åländska skärgården god ekologisk status (ett minimikrav på EU-nivå). Innerskärgården mår sämst (tillståndet anges som ’otillfredsställande) medan mellan- och ytterskärgården mår aningen mindre dåligt (tillståndet klassas som ’måttligt’). Mycket arbete återstår för att vi ska ha en lokal och regional havsmiljö i ekologisk balans.

Med moderna ansatser går det att lösa problemen. Det kräver långvarigt engagemang, och att olika parter förbinder sig till gemensamma mål. På grund av eskalerande klimatpåverkan som driver på övergödning och syrebrist, och som skapar grogrund för främmande arter och nya fisksjukdomar, gäller det att agera snabbt. Vi står inför samma hotbilder som för 30 år sedan. Vi måste se förbi symbolproblem som skarv eller säl, och i stället se problemen för vad de verkligen är: storskaliga förändringar i hela det marina ekosystemet, i hög grad drivna av människans rovdrift på miljön. Åland har fått sin första grundligt genomarbetade havsplan, som kan bli ett viktigt styrdokument. Det gäller att inte enbart fokusera på nyttjandet, utan även på skyddet. Det är viktigt att också inbegripa privatägda vattenområden, och det gäller att beakta särskilt värdefulla miljötyper.

I år firar vi 60 årsjubileum för samarbetsavtalet mellan Ålands landskapsregering och Åbo Akademi genom Husö biologiska station på Bergö i Finström. Detta samtidigt som det åländska självstyret fyller 100. Vi – den marina miljöforskningen och det åländska samhället – har samverkat under 6 decennier, och vi hoppas samarbetet ska fortsätta minst lika länge till, forskningen, utbildningen, skärgårdsmiljön och samhället till gagn!