Kommunal eutanasi

Det sägs att rent aerodynamiskt så borde humlan inte kunna flyga. Det ger den fasen i men flyger i alla fall. Detsamma gäller Sottunga kommun och Sottunga Andelshandel.

De lever på marginalen och har det svårt nog att överleva som det är. Inte lätt att hålla sig i luften. Avlägsnas därtill de yttre förutsättningarna för överlevnad , ja, då kapas vingarna, och utgången är entydig.

Som det nu är så är befolkningen fullt tillfreds med trafiken. Det har aldrig tidigare framförts klagomål över status quo. Varuleveranserna sker elegant när varubilen, alltmedan övriga fordon lastas av eller på färjan, backar iland och placerar varorna på lastbryggan och åker sedan vidare.

Sottungaborna turas om att kostnadsfritt köra varorna upp till butiken. Sånt underlättar bobarheten. Som numera är så i ropet. Detta smidiga leveranssätt kommer med all sannolikhet att försvinna. Om inte returen anpassas till varubilen så är den hänvisad till att köra iland och invänta nästa färja.

Med föreliggande förslag, som inte mera är ett förslag utan ett tvingande beslut, så beskärs möjligheterna till fortsatt boende på Sottunga radikalt.

Det är att jämföra med kommunal eutanasi.

När butiken inte längre existerar så måste livsmedelsförsörjningen skötas antingen i Degerby eller så i Mariehamn. Tala om att förbättra ”bobarheten ” i skärgården! Vem vill tillbringa en halv eller en hel dag på att åka och köpa en ask smör? Alla har inte heller bil eller körkort.

Följden är uppenbar. Utan att överdriva så avlägsnas fortsatta möjligheter till boende året runt i Sottunga.

Som slutkläm uppmanar jag därför landskapsregeringen, när ödestimmen slår, att vid det nya färjfästet i Hastersboda låta uppsätta en varningsskylt åt turisterna:

”Resenärer till Sottunga uppmanas medtaga egen matsäck eftersom livsmedel i Sottunga inte finns att tillgå”.

Gustaf Sauren

Sottunga