Kommer de 30 som nästa år välöjs in i lagtinget att vara sin partier trogna – eller fortsätter trenden med avhoppare att stärkas?Robert Jansson
Kandidatkontrollen behöver bli bättre
Utkastade kadidater och avhoppade folkvalda har blivit ett vanligt fenomen i politiken. Just nu skakas Sverige av misstänkt valfusk efter att en nästan okänd kandidat lyckats vinna en riksdagsplats för Vänsterpartiet. Det, och den senaste tidens fall av avhopp, ställer frågan: kommer de åländska partierna att ha koll på sina kandidater?
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Under valrörelsen och efter valet i Sverige har en stor del av debatten handlat om Vänsterpartiets stora problem med att ha koll på vilka som kandiderat för partiet. Redan före valet tvingades partiledningen att slänga ut över 30 kandidater efter att judehat och spridande av islamistpropaganda avslöjats.
När valresultatet stod klart överraskades både V och resten av landet av att den näst intill okände kandidaten Mohamed Abdukardir Ali lyckats vinna ett av Dalarnas mandat i riksdagsvalet. Han fick över 600 personröster och petade därmed den sittande V-riksdagsledamoten, tillika klimatpolitiska talesperson, Kajsa Fredholm som fick 300 röster färre än Ali.
Under måndagen avslöjades att Åklagarmyndighetens riksenhet mot korruption utreder fall av valfusk i Dalarna, specifikt knutet till just Mohamed Abdukardir Alis framgångar. Enligt medieuppgifter ska det misstänkta brottet bestå i att valsedlar där Alis namn redan kryssats för delats ut till personer som körts till vallokaler, och eventuellt också att de fått betalt för att lägga sina röster. Det är viktigt att påpeka att det ännu bara handlar om en utredning och att ingen, i skrivande stund, är delgivna misstanke om brott. Mohamed Abdukardir Ali förnekar också i ett uttalande till SVT all kännedom om det påstådda fusket.
Vänsterpartiets problem med att kontrollera vilka som kandiderar för partiet sätter dock fingret på att växande problem i politiken, ett som också Åland delar med Sverige. Partierna, i sin jakt på kandidater som kan öka röstetalet, håller dålig koll på vilka som hamnar på listorna – och på om de faktiskt skriver under på vad partiet går till val på.
Den svenska riksdagen kan notera ett osmickrande rekord i antal politiska vildar under den gångna mandatperioden. Hela nio ledamöter har hoppat av från sina partier. En del har fortsatt som ”egna”, andra har anslutit sig till andra partier. Det ska sägas att detta inte bara är ett problem i Vänsterpartiet, också Sverigedemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna har haft avhoppare de senaste fyra åren.
Ålandstidningen
Lagtinget fick tidigt tre politiska vildar då Veronica Thörnroos lämnade Centern, Mogens Lindén hoppade av Socialdemokraterna och Rainer Juslin bröt med Liberalerna. Detta gjorde att regeringsmajoriteten gick från starka 20 mandat till betydligt bräckligare 17.
I den svenska riksdagen med sina 349 mandat skiljer det (i dag, kanske man ska tillägga) endast tre mandat mellan Tidö-blocket och oppositionen. En försvinnande liten majoritet i ett parlament med nyvunnen vana av avhopp.
Ledamöter i både riksdag och lagting ska förstås rösta efter egen övertygelse, och har friheten att lämna sin grupp om de inte anser att de kan omfatta den förda politiken. Men det ställer också frågan om ärlighet inför väljarna. Vi har förvisso ett större inslag av personval på Åland än vad det svenska valsystemet bjuder, men alla kandidater ställer upp på en partilista och får därför förmodas omfatta det valprogram som partiet lagt fram.
När man redan tidigt i mandatperioden överger det gemensamt beslutade, och för väljarna presenterade, programmet överger man också de väljare som röstat efter parti först och sedan hittat sin kandidat på partiets lista. Är det rätt? Gör det att det sargade förtroendet för politiken stärks?
Om ett år ska listorna till lagtingsvalet vara klara – kommer de åländska partierna då att ha kontrollerat med de kandidater man sätter på listorna att de faktiskt står för partiets politik? Eller blir jakten på ytterligare några röster ett skäl till att fuska en smula med kontrollen?
