Med stor förvåning kan man läsa i onsdagens tidningen Åland att Sjökvarterets framtid hänger på en skör tråd. Så kan man bara uttrycka sig om man inte känner till hur Sjökvarteret är uppbyggt och hur det fungerar. Så gott som all synlig verksamhet där bedrivs nämligen av småföretagare/hantverkare och ideella föreningar som verkar oberoende av stiftelsen Sjökvarterets ekonomi.

Det de i första hand är intresserade av är att den kommunalteknik som Sjökvarteret sköter, såsom

avlopp, sophämtning, snöplogning, med mera fungerar. Detta utgör en betydande del av vd:ns jobb.

Sjökvarteret har under de senaste åren fått en ny pontonbrygga för gästbåtar och ett nytt servicehus med toaletter, med mera, tack vare Seastop-bidrag från EU. Mycket annat har rustats upp.

Att det pågår två internationellt uppmärksammade fartygsbyggen där inte att förglömma. Filmer

och dansvideos spelas in. Borde man inte vara åtminstone lite nöjd?

Nej, Sjökvarterets vd har presenterat en så kallad vision där det ingår panikförsäljning av den byggnad

som stiftelsen i framtiden har störst möjlighet att tjäna pengar på. Vi talar här om restaurangdelen

av det gamla servicehuset som uppfördes 1994-95. Totalt har stiftelsen investerat över 200.000 euro i dessa byggnader.

Stiftelsens styrelse har dock klokt nog sagt nej till denna realisering av stiftelsens tillgångar och inte heller låtit sig skrämmas av hot om ekonomisk kollaps med mera. Den ”turistexplosion” som vd:n talar om är minst sagt osäker för Sjökvarterets del. Efter att ha jobbat med Ålands Sjödagar i 15 år vet jag också hur svårt det är för stiftelsen Sjökvarteret att tjäna pengar på evenemang. Styrelsen vill skynda långsamt och verkar lyckligtvis ha en längre tidshorisont än en sommar framåt. Fortsätt

så!

Under 25 år har politiker i Mariehamns stad, samtidigt som man godhetsfullt beviljat årliga bidrag, som ett mantra upprepat att ”Sjökvarteret måste bli ekonmiskt självbärande”. Har inte detta fasthållande vid ett tydligen mycket svåruppnåeligt mål snart nåtts vägs ände?

Viktigaste orsaken till att målet inte uppnås är att Sjökvarteret behöver avlöna någon som håller det öppet och tar emot besökare. Även om staden övertog skötseln av Sjökvarteret så är jag tveksam till att man skulle

klara av att sköta Sjökvarterets område, byggnader och kajer för de 30.000 euro som Sjökvarteret nu fått per år. Med nuvarande upplägg fungerar ju Sjökvarteret även som en viktig turistattraktion i staden. Detta mervärde måste beaktas då stadens kostnader för Sjökvarteret räknas ut.

Bertil Karlsson