Det går inte att notera prins Philip, död eller levande, utan att samtidigt påminnas om den kinesiska provinsen Sichuan. Den enda delen av det egentliga Kina som aldrig tillhörde utländskt dominerade zoner eller ockuperades av ett imperialistiskt Japan där Nanjing stod för erövring genom massaker medan staden Chongqing, provisorisk huvudstad, stod för nationalistkinas överlevnad. I dag en jättemetropol och ekonomisk motor.
Sichuans bondeson Deng Xiaoping kopplas till prinsen i och med förhandlingarna om kolonin Hongkongs framtid under 1980-talet. Ceremoniellt ingen höjdare då den uppenbart odiplomatiska senkoloniala attityden från brittiskt håll varken tåldes, glömdes eller förläts av Deng, ledare och arkitekt för dess ekonomiska framgång. Här finns möjligtvis ett ödesdigert förlopp för Hongkongs invånare vars brittiska rättigheter fluktuerat och där Kina aldrig haft för avsikt att utan tvingande och villkorat avtal acceptera någon eftergift; inte heller till invånare i Hongkong. Symptomatiskt för ett imperium ”där solen aldrig gick ned” men nu upplever permanent solnedgång.
Man kan fråga sig vad dessa yttre former innebär; så lyckades Philip med en historisk hårsmån faktiskt undgå att gifta sig med en drottning som kunde titulera sig kejsarinna av Indien. Såvida titeln också formellt var avskaffad genom det brittiska Indiens frigörelse och splittring år 1947. Analogi till föga nytta då entiteter som Australien och dess delstater fortfarande i teorin styrs av brittiska guvernörer, så ock myteristernas knappt tilltagna Pitcairn.
Att detta inte bara är ståt och elefantparader i usel kolonial stil förvissades vi dock om genom kriget om Falklandsöarna, eller Malvinas, då deras brittiska tillhörighet bevarades genom kostsam vapenmakt och åtskilliga, även brittiska, liv. Att Falklands invånare var av brittiskt ursprung och inte aboriginer eller andra icke-européer kompletterar ekvationen kring den offervilja där åtminstone strategi och ekonomi saknade betydelse; en klar kontrast mot Bengalen 1943. Affinitet för den egna etniciteten ja, viket kan ges varierande beteckningar, dock inte i termer från identitetstaxonomi av typen vit kontra icke-vit.
Hur mycket britterna än hållit på formerna, eller just därför, så var det inte av en händelse att diverse formella incidenter av slaget furstinnornas krig om mängden fällda tårar över någon futilitet med snarast patologiska förtecken. Att medvetet lyfta upp detta utanför den press vars ekonomiska existens vi inte är goda nog att punktera och behandla denna parodi i paritet med katastrofens Myanmar snuddar vid det obegripliga.
Sorglighet i detta med att Chongqing och resten av Kina som lyft hundratals miljoner ur fattigdom men som för miljarder människor samtidigt betyder fruktan för Kinas internationella räckvidd som tränger ut ett England vars kolonialkultur till trots åtminstone idag står för aktiv demokrati och yttrandefrihet. Att detta hotande maktskifte mot en ny hegemoni, dock utan flaggor, sker utan sådana ceremonimästare som Philip gör det inte mindre antipatiskt.
Kina eller inte. Auktoritära makter tycks ha upptäckt något inherent samhällsomstörtande hos poesi. Songdynstins Kina på 1000-talet deporterade sin poet Su-Shi medan 1600-talets England hade svårt med John Milton. Troligare är att för makten är det just subtiliteten som är mest smärtsam. Marcuse kunde ha lärt dem repressiv tolerans.
Peter Andersson
