Med jämna mellanrum får vi via massmedierna rapporter om förhandlingarna gällande så kallat producentansvar. Förhandlingarna går trögt och börjar mer och mer likna den förträffliga sagan om Bamböle-invånare. Man byggde fint och dyrt hus, med glömde fönstren. Man trodde sig ha löst problemet: Var och en tog en stor, svart sopsäck och öppnade den ute i solljuset. Man stängde säcken och öppnade den åter inne, men lyckades inte få huset belyst där inne.
EU har försökt stävja den lavinartade ökningen av förpackningsavfall med psykologisk-pedagogiska och ekonomiansvarsbaserade lösningar. Först bestämdes att sophanteringen skulle finansieras med avgifter i stället för skattefinansiering. Meningen var att kostnaderna på avfallshanteringen skulle bli mera synliga och man skulle då förstå hur dyrt det är. Man lyckades med det, men reaktionen blev felriktad. I stället för att börja minska och sortera sopor för återvinning, protesterade man mot de ”skyhöga avgifterna”. Alla minns den hårda kritiken mot Mise, vilket fortsätter ännu i dag.
Nästa försöket från EU blev producentansvar. Företagen skulle ta hand om och stå för sin del av sophanteringen på förpackningarna, detta skulle minska antalet förpackningar och göra det enklare att sortera, och på det sättet skulle man slippa en del av kostnaderna på avfallshanteringen.
Det har inte heller lyckats, förpackningarna fortsätter att öka ohämmat och blir allt svårare att sortera, främst på grund av att flera olika material (plast, papp, metall och vem vet vad) slås ihop i en och samma förpackning.
En idiotisk lösning är till exempel att sätta en plastkork på den annars genialiska tetraförpackningen. Det är ingen förbättring på något vis: korken sitter fast så till den grad att man behöver Schwarzenegger-styrka att öppna den, strålen är svår att rikta dit man vill utan spill och det blir alltid kvar vätska i tetran som orsakar lukt och andra hygieniska problem. Uppfinningen Tetra Pak hade inte sådana här problem och var lätt att sortera som helt miljövänligt material.
Och konsumenten förväntas ensam ta ansvar för källsorteringen. Och till sist: Varför skulle man bygga upp en stor och dyr organisation med syftet av avveckla den. Inte sysslar företagen med icke-vinstgivande verksamhet, i sista hand betalar konsumenterna allt!
Låt Proans bli kvar som en fördelaktig lösning för åländska tillverkare av produkter. Inte är den någon börda varken för våra kommuner eller konsumenter och styrningen blir kvar i våra egna händer. Är Proans garanterat olaglig, så som det påstås? Inte åtminstone utan rättslig prövning!
Med det rådande ekonomiska systemet om tillväxt, kommer inte någon psykologisk-pedagogisk metod att lyckas få bort de onödiga förpackningarna. Inte hjälper det heller att låtsas flytta det ekonomiska ansvaret hit och dit. Endast en katastrofal miljökollaps får kanske oss att vakna. Om inte våra lagstiftare och beslutsfattare stiftar mycket stränga begränsningar mot onödiga och miljöskadliga förpackningar. Och det är bråttom! Börja med att förbjuda idiot-förpackningarna! Tack!
Rauli Lehtinen (HI)
