I torsdags gav finans- och näringsutskottet sitt formella godkännande till förhandlingsresultatet med de landskapsanställdas fackförbund, det som av vissa beskrivits som en stor löneökning som på något sätt är lite otillbörlig och svår att hantera. I relation till förhandlingsresultaten på rikssidan, eller hur sådana förhandlingsresultat brukar se ut är det definitivt inte så.
Tvärtom är det så att de åländska facken accepterat en lägre och långsammare löneutveckling än i riket. Man har också gått med på att lönejusteringspotter som funnits tidigare med inte fördelats räknas in i resultatet.
I budgeten för detta år har man förstås redan tagit höjd för kommande löneökningar, även om man inte träffat helt rätt i den uppskattning som gjorts. För varje budgetår räknar man med avtalsenliga löneökningar, också inom privat sektor.
Lägg därtill att inflationen som det nu ser ut kommer att äta upp löneförhöjningarna, och vi har en väldigt liten reallöneökning för de landskapsanställda som gör ett viktigt jobb för allas bästa.
Min liberala kollega John Holmberg ville att lagtinget skulle få säga sitt om förhandlingsresultatet. Det är ett märkligt och oväntat avsteg från hur vår arbetsmarknad fungerar, där förhandlingsresultaten för fleråriga kollektivavtal sker mellan arbetsmarknadens parter, och där löneutvecklingen inte blir och inte ska vara en politisk fråga.
Hade John Holmbergs förslag fått majoritet hade vi alltså fått en diskussion i lagtinget om huruvida förhandlingsresultatet är för dyrt eller för billigt, vi hade fått alla intressegruppers företrädare som dragit en lans för sina väljare eller möjligen för att landskapet ska säga nej till förhandlingsresultatet. Frågan är väl också vad liberalerna ville åstadkomma? En justering av det ingångna avtalet så att det blev billigare för landskapet?
Förhandlingsprocessen har tagit ett drygt halvår och resultatet är en noga avvägd balans som alla parter godkänt, i vissa fall med långa tänder. Är det verkligen något vi vill att Ålands lagting ska börja rådda med, och därmed gå ifrån ett system för arbetsmarknadens parter som fungerar och som nu resulterat i en överenskommelse som ger arbetsfred i tre år framåt?
Socialdemokraternas åsikt är helt klar. Lagtinget är inte en part i förhandlingarna, och ska heller inte bli det.
Nina Fellman (S)
