Som en kulminerande händelse i sin redovisning av en resa hon gjorde till det tysk-nazistiska dödslägret Auschwitz/Birkenau, uppger Barbro Sundback i en krönika i Ålandstidningen en dialog som hon hade med sin grupps officiella guide:
B.S: Tror du att ditt arbete kan hjälpa att förhindra en ny liknande katastrof?
Guiden: Nej.
Notera tre egenskaper av detta utbyte av ord, 1: det presenteras för läsaren som av yttersta betydelse; 2: dess betydelse understryks ytterligare av Sundbacks parentetiska kommentar att guiden gav henne svar utan att tveka och samtidigt som hon såg sin samtalspartner rakt i ögonen – med andra ord visade uppenbar övertygelse, och 3: Sundback (underförstått) var övertygad om giltigheten av guidens åsikt och att det verkar ha kommit som en uppenbarelse för henne.
Så, slutsatsen som läsaren drar är att ett av de två syftena med att bevara Auschwitz (det andra vore som ett minnesmärke samt pilgrimsplats) – nämligen att fungera som en så skarp varning för vad folkmord leder till att det ökar sannolikheten av att det aldrig upprepas – har misslyckats. Hur välmenande den avsikten än kan ha varit kan den i efterhand tydligt ses som att inte har varit mer än önsketänkande.
Och vi alla vet nu (om vi inte gjorde det tidigare) att det där uppfriskande och rättframma svar som gavs av guiden var sanning.
Sundbacks tankeväckande anekdot trycktes den nionde mars alltså dagen nummer 155 av ”Operation Al-Aqsa Flood”, den trotsiga benämningen av Hamas dödliga anstormning intill israelisk territorium den sjunde oktober som svar till vilket omedelbart inledde staten Israels genocid i Gaza. Till dess översteg antalet av den orwellska-benämnda ”israeliska försvarsstyrkan” dödade Gazabor 31.000, varav cirka 40 procent var barn (utan att räkna med det okända antalet kroppar som fortfarande är begravda under spillrorna av förstörda byggnader, det vill säga den överväldigande majoriteten av alla Gazas byggnader), och inte mer än en obetydlig bråkdel var Hamas kombattanter.
Syftet för genociden som utförs av staten Israel i Gaza – som talrika gånger öppet har deklarerats av israeliska ledare – är att av rasistisk mening fullständigt utrota landets rättmätiga invånare från deras eget land Palestina, samt att ersätta dem genom hela territoriets omfattning exklusivt etniska judar. Det är oväsentligt om avlägsnandet av alla palestinier uppnås genom att bomba och skjuta dem, genom att svälta ihjäl dem eller genom att fysiskt utvisa dem (eller genom någon kombination därav). Således är meningen för staten Israels agerande i Gaza inte i minsta graden mindre skoningslöst än det under andra världskriget nazistiska agerandet.
Det är omöjligt att tro att Barbro Sundback som livslång politisk aktivist inte varit medveten om allt detta. Följaktligen med tanke på att det ju är folkmord som är det övervägande dominerande temat i hennes senaste krönika, verkar det nästan obegripligt att inget tal om dessa händelser finns i artikeln. I stället väljer hon att vara helt tyst.
Jag måste erkänna att jag fann den försummelsen djupt chockerande såväl som obegriplig. Jag förstår helt enkelt inte den självklara motsägelsen som den uppvisar.
Robert Horwood