I Ålandstidningens ledare 17/1 tar Jonas Bladh förtjänstfullt upp den säkerhetspolitiska situationen i Europa och risken för rena krigshandlingar även på Åland. Men vad gör Finland om Ålands neutralitet hotas? Vad gör Ålandskonventionens signatärmakter som förbundit sig att bistå Finland till Ålands försvar?

Ålands demilitarisering och neutralisering har sin grund i Ålandsservitutet från 1856 som efter Bomarsunds fall stadgade att inga militära anläggningar fick uppföras på Ålandsöarna. I samband med Nationernas Förbunds (NF) beslut om Ålands status som en autonomi inom Finland slöts Ålandskonventionen 1921 om Ålands demilitarisering och neutralisering. Till konventionen anslöt sig dåvarande Östersjöstater och stormakterna inom NF.

Vid en krigssituation blir Åland ett neutralt område enligt folkrätten, det vill säga zonen får inte på något sätt användas för militära företag. Finland får om Östersjön berörs av krig, för att trygga zonens neutralitet, temporärt nedlägga minor och vidta marina åtgärder som är strängt nödvändiga. Finland ska omedelbart underrätta NF:s råd om vidtagna åtgärder.

Sovjetunionen var vid den här tidpunkten inte en erkänd stat och deltog inte i förhandlingarna om Ålandsöarna. I samband med fredsfördraget 1940 efter vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen slöts ett bilateralt avtal med samma sakliga innehåll som Ålandskonventionen. Därutöver berättigades Sovjetunionen upprätta ett konsulat på Åland bland annat med uppgift att övervaka demilitariseringen. Vid eventuella observationer ska en utredningskommission tillsättas av Finland och Sovjetunionen som i ett protokoll avtalar om lämpliga åtgärder.

Men vad händer rent juridiskt i krigstid? Det finns flera scenarier som är tänkbara lite beroende på hur Finland tolkar Ålandskonventionen:

• (Strikt) Finland minerar åländskt territorialvatten och vidtar ”such measures of a maritim nature” som är absolut nödvändiga i syfte att upprätthålla neutraliteten. Samtidigt notifieras samtliga signatärmakter om vidtagna och planerade åtgärder. Åtgärder av maritim natur kan exempelvis vara att på Åland stationera flottfartyg i syfte att upprätthålla neutraliteten. Även Ryssland i egenskap av successor till Sovjetunionen vad gäller 1940 års bilaterala avtal och 1947 års fredsfördrag notifieras. I stöd av det senare fördraget och FN-stadgan kan Finland även meddela FN, i egenskap av efterträdare till NF och administrativ internationell fredsbevarande organisation, om vidtagna och planerade maritima åtgärder. Övriga militära åtgärder till lands eller i luften kan Finland inte vidta.
• (Lämpligt flexibel tolkning) Samma som ovan men Finland avstår från att meddela FN. Finland installerar vissa militära anläggningar i syfte att stöda den maritima verksamheten, efter att ha fått stöd av (de flesta) signatärmakter till Ålandskonventionen. Likaså kan övervakning med stridsflyg förekomma i enlighet med en ”lämpligt flexibel” tolkning av Ålandskonventionen.
• (Följsam tolkning) Finland vidtar maritima åtgärder varpå Ryssland hävdar 1940 års bilaterala avtal att en utredning med åtgärdsförslag ska verkställas innan Finland vidtar ytterligare åtgärder i stöd av Ålandskonventionen. Sedan är det ganska fritt för spekulationer: Ryssland ”hjälper till” att upprätthålla Ålandsöarnas neutralitet under krigstid? Kommer någon av signatärmakterna till Ålandskonventionen att protestera och anhängiggöra frågan i FN? Kommer FN att reagera när Ryssland sitter med i säkerhetsrådet?
Göran Lindholm