Jag uppskattar Stellan Egelands inbjudan att ytterligare förklara rollen av civil olydnad för samhällets utveckling.
Frågan är på inget sätt ny. Att bryta mot lagar för högre moraliska syften har en urgammal historia. Den grekiska folkförsamlingen åtalade Sokrates för att korrumpera unga lärlingar. I dag kallar vi det utbildning.
I min förra artikel tog jag upp andra exempel där dissidenter påverkat vår civilisation i frågor om religiös frigörelse, kvinnors och svartas rättigheter samt avskaffande av kolonialism.
Gemensamt för dessa dissidenter är att de har betalat ett högt personligt pris för att kommunicera en djup moralisk övertygelse frikopplad från själviska begär. Civil olydnad är heller inte ett slentrianmässigt lagbrott. Det är en väl övervägd aktion där personen är villig att betala ett pris för ett högre syfte.
Gemensamt är också det att dessa dissidenter alltid anklagats för att sprida kaos och oreda. Det är inte ovanligt när personer utmanar rådande maktstrukturer, allt ifrån oschyssta lagar som segregerar vita och svarta, ger kvinnor färre rättigheter än män, förtrycker sina medborgare eller sätter folkgrupper i olika status. Däremot hör det inte till den civila olydnadens natur att använda våld. I de fall aktivister hänfaller till våld och förstörelse av egendom är det nämligen inte längre fall om civil olydnad.
Rättsfilosofen John Rawls, som studerat fenomenet genom tiderna, gör dessutom slutsatsen att civil olydnad i slutändan har förmåga att utgöra en stabiliserande faktor tack vare de positiva effekter en ökad rättvisa har i ett samhälle. Vi kan rentav tacka civil olydnad för den västerländska rättsstat vi har i dag med de långtgående fri- och rättigheterna.
Flertalet politiker på många nivåer har av dessa skäl visat förståelse och uppskattning för civil olydnad som verktyg. USA:s vicepresident Al Gore ansåg att den har en roll att spela “när brådska och moralisk klarhet av ett problem korsar en viss tröskel“.
Allt fler upplever att denna gräns har korsats efter 40 år av makthavares ovilja att genomdriva en tillräckligt offensiv politik för planetens återhämtning. Vi ska inte fnysa åt denna upplevelse. Fridays for Future har på ett mycket märkbart sätt förändrat medborgarnas attityder enligt internationella studier. Efter 2019 och 2020 års Extinction Rebellion-aktioner utlystes klimatnödläge i flera regioner och länder, med åtföljande politikutveckling. Det är osannolikt att samma utveckling skulle nåtts genom att enbart rösta i val, bilda föreningar, ordna evenemang och skriva debattartiklar.
Kanske vi ska se på civil olydnad som inte bara en stabiliserande faktor av vårt samhälle utan som en naturlig del av demokratin, som ett verktyg för att förstärka demokratins legitimitet, diskutera lagens moraliska anständighet och bidra till samhällets rättsutveckling. Civil olydnad blir i sådana fall inte alls en sista utväg som vi ska skämmas för, snarare en demokratins nödingång som vi ska vara stolta över.
Simon Holmström,
lagtingsledamot (HI)
