Att en tvåspråkig polismyndighet måste använda svenska vid omhändertagande av en svenskspråkig berusad minderårig kan verka självklart. Att i stället använda finska är både olagligt och språkdiskriminerande, slog Helsingfors förvaltningsrätt fast i ett färskt avgörande. Fallet är ändå på sätt och vis banbrytande som ett av få domstolsavgöranden som bekräftar att utebliven service på ett nationalspråk kan vara diskriminering. Att ha rätt till språkservice på pappret har tidigare varit enkelt. Att få rätt i verkligheten har varit svårt. Men kanske inte längre. Diskrimineringsrätten har nämligen infört fyra nya, billiga och enkla medel att gå från ord till handling för den som särbehandlas negativt på grund av sitt språk.
För det första kan enskilda vända sig till den finländska Diskrimineringsombudsmannen (DO). Detta gjorde en person med lagstadgad rätt till svenskspråkig funktionshinderservice efter att tvåspråkiga Åbo stad inte hade ordnat denna service på svenska. DO hjälpte personen att driva ärendet som slutade med att Åbo stad frivilligt betalade ut 1.500 euro i diskrimineringsgottgörelse till personen, efter förlikning.
Exemplet visar att DO ensam kan erbjuda effektiv och kostnadsfri rättshjälp att utkräva lagstadgade språkliga rättigheter vid misstanke om diskriminering. Åland har förvisso en egen diskrimineringsombudsman som hanterar åländska myndigheter men finländska DO har behörighet där språkproblemen är som störst: bland riksmyndigheter och privata aktörer.
För det andra kan enskilda vända sig till Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden (DN). Nämnden kan fastställa att diskriminering har förekommit och ålägga myndigheter och privata aktörer att upphöra med diskriminerande verksamhet mot vite. Ett exempel på ett sådant ärende från år 2019 är en bilförare som hade parkerat utan att betala parkeringsavgiften.
Enligt den svenska parkeringsskylten var den aktuella parkeringstiden avgiftsfri. Enligt motsvarande finskspråkiga skylt skulle avgift betalas. Parkeringsbolaget, som utgav sig för att vara tvåspråkigt, krävde betalning av bilföraren som bestred kravet och menade att det innebar språkdiskriminering. Föraren vände sig till DN. Nämnden gav föraren rätt.
Avgörandet visar att tröskeln för språkdiskriminering kan vara låg. Redan en liten olägenhet och slarvig kommunikation kan räcka. Dessutom bekräftar ärendet att diskrimineringsrätten inte enbart kan användas mot myndigheter. Regelverket skyddar också mot privata som utger sig för att vara tvåspråkiga men genom finskspråkiga påbud försöker ålägga svenskspråkiga nya skyldigheter.
För det tredje kan DO:s råd eller DN:s beslut användas för att testa om ett fall av misstänkt språkdiskriminering lämpar sig för vidare domstolsprocess. Även om DN kan rekommendera att gottgörelse utbetalas kan enbart domstolar besluta om skyldighet att betala. Har nämndens mycket kvalificerade jurister redan fastställt att diskriminering har förekommit kan ändå fastställandet fungera som en god fingervisning om det föreligger skäl att vända sig till domstol för att få en verkställbar dom. Ett gynnsamt nämndbeslut kan rimligen antas inverka positivt på motpartens vilja att förlikas, alltså frivilligt betala ut ersättning för att undvika risken för långa och dyra domstolsprocesser.
För det fjärde kan nämligen anklagelser om diskriminering användas som påtryckningsmedel. Den som ställs inför rätta i diskrimineringsärenden har nämligen ovanligt många skäl att undvika en fullskalig process. Risken att förlora är större än normalt.
Sökanden behöver inte själv bevisa att diskriminering faktiskt har ägt rum, enbart visa att det bör antas att diskriminering har förekommit. Den allmänna principen om att ingen är skyldig tills motsatsen är bevisad är svag i diskrimineringsärenden. I stället kan den anklagade behöva bevisa sin oskyldighet, vilket ger denne extra god orsak att lösa tvisten utan dom. Dessutom kan både gottgörelse och skadestånd utdömas, alltså dubbel ersättning.
Det senaste fallet med den berusade minderåriga är exempel på att flera av diskrimineringsrättens nya medel har använts och vidare kan aktiveras. Den minderåriga fick hjälp av DO att ta ärendet till DN som ansåg att diskriminering hade ägt rum och ålade polismyndigheten att betala ett vite om 5.000 euro. Polismyndigheten överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen men förlorade. Om beslutet inte överklagas vidare till Högsta förvaltningsdomstolen blir det slutgiltigt och polismyndigheten får svårt att neka eventuella krav om diskrimineringsgottgörelse på grund av händelsen.
Sammantaget bekräftar exemplen att ålänningar och finlandssvenskar som vill använda diskrimineringsrättens medel för att utkräva sina lagstadgade språkliga rättigheter har mycket att vinna och lite att förlora. Exemplen från praxis är förvisso lätträknade och rättsläget delvis oavklarat.
Trots det behöver den som drabbas av förfinskningens utbredning inte längre enbart knyta näven i fickan. Diskrimineringsrätten bjuder upp till rättskamp. Inviten gäller alla som behandlas sämre på grund av sitt språk och vill bevara svenskan som officiellt språk, både på pappret och i verkligheten.
