För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Petter Lobråten lyfter i Ålandstidningens ledare den 29 oktober en viktig fråga: Varför ska dryckesförpackningar kunna röra sig fritt över Europas gränser, medan pantsystemen fortfarande huvudsakligen är nationella?
Jag delar uppfattningen att Europa behöver bättre samordning. Men det behöver inte innebära ett enda europeiskt pantbolag.
De nationella systemen kan fortsätta ansvara för insamlingen. Däremot måste de kunna utbyta information och hantera de ekonomiska flöden som uppstår när förpackningar säljs i ett land och konsumeras eller återlämnas i ett annat.
Här finns en aspekt som alltför sällan diskuteras: Pant är också pengar.
När en konsument betalar pant uppstår ett ekonomiskt åtagande. Men vad händer med pengarna när förpackningen förs över en nationsgräns och aldrig återlämnas i försäljningslandets pantsystem?
Ålandstidningen
Ett nationellt pantsystem kan redovisa mycket höga returgrader och samtidigt behålla betydande belopp i oinlöst pant. Det behöver inte betyda att något olagligt sker, men det väcker frågor om transparens, ansvar och hur pengarna används.
Åland känner väl till problematiken genom taxfreehandeln och förpackningar som kommer från andra marknader. Liknande frågor har under många år aktualiserats i gränshandeln mellan Sverige och Norge.
Jag har arbetat med retur- och pantsystem sedan omkring år 2000. En återkommande erfarenhet är att det inte räcker med att kontrollera hur många förpackningar som samlas in. Man måste också kunna följa de ekonomiska flödena och de uppgifter som ligger till grund för redovisningen.
EU:s nya förpackningsförordning, PPWR, innebär nya krav på bland annat återanvändning, insamling och rapportering. Men mer rapportering är inte nödvändigtvis detsamma som bättre kontroll.
Branschen ska fortsätta rapportera sina uppgifter. Myndigheterna behöver däremot möjlighet att oberoende verifiera dessa, exempelvis genom automatiserade jämförelser mellan olika informationskällor. Det skulle kunna förbättra tillsynen utan att skapa motsvarande ökning av den administrativa bördan.
Ett gemensamt europeiskt pantsystem behöver därför inte börja med att alla länder använder samma pantautomat eller samma operatör. Det kan börja med gemensamma principer för informationsutbyte, ekonomisk avräkning och oberoende kontroll.
För frågan är inte bara vart de tomma burkarna tar vägen. Frågan är också vart pantpengarna tar vägen.
