Plötsligt ska allt hända på samma gång. Vintern har varit lång och rätt seg med en avslutande köldknäpp som bromsade upp vårens framfart. Nu när värmen pressar tillbaks vintern står alla fåglar och djur fullproppade med hormoner, känslor och livslust. De fullkomligt skriker – äntligen!

I skrivande stund är det den 9 april och jag har just tillbringat påsken med min yngsta dotter Evelyn som är hemma på besök från Linköping. En stor del av den tiden har vi varit på Emskärskobben. Våren framkommer som bäst just här ute i sin karga, nakna skönhet vid havsbandet. Ejdern ropar, allorna sjunger och orrarna börjar hitta ut till ön.

Även om arbetet med att grundstäda stugan, byta madrasser och sängkläder och så vidare står på agendan, börjar äventyret redan före avfärd till Eckerö. Jag får ett samtal från Päivi Saksman. Den vita gräsanden är tillbaks. Snabbt tar vi en tur via Geta och mycket riktigt – där är den i sin vita prakt bland sina bröder och systrar.

Senare fortsätter vi turen mot Eckerö. Vid Marsundsbron är det dags för nästa överraskning. En ägretthäger har hittat till Åland igen. Vidare i Storby håller tranorna på att bjuda upp till dans. Denna påsk är som ett Kinderägg med inte bara tre, utan många fler fantastiska överraskningar och återseenden.

Med båten fullastad startar vi färden från bryggan vid post- och tullhuset och styr ut i dimman. En plog med ett tiotal ejdrar kommer flygande relativt nära. Bland dem är det en som sticker ut lite extra. Större huvud, färgglad … Kan det vara sant? Pappa Magnus brukade berätta att han sett en praktejder vid Emskärskobben för cirka 40 år sedan. Jag har hört det så många gånger så jag tror i alla fall att jag har upplevt det själv. Men nu och här?! Beväpnad med kameran var det bara att kolla facit. Och visst, där är den faktiskt! Kungen av alla ejdrar – en praktejder på Kobben.

Sällsynta besökare

Väl på ön jobbar vi på. Mot kvällen lättar dimman och vi känner att vi gjort rätt för lite Ålvadosflamberat kött. Förr stod det alltid guding på menyn, men förändringarna har kommit för att stanna, tyder det på. Jag har klockan ställd på fyratiden på morgonkvisten och går ut och lyssnar. Inget orrspel än och även ejdrarna är lugna på insidan av holmen. Jag kan lugnt gå och sova en par timmar till.

Följande morgon blänker solens strålar bländande i det stilla vackra havet. Det är plitt platt. Aooandet från gudingarna hörs på långt håll. En storspov drar förbi. Som alltid väcker allornas melodiösa sång minnen från min broder Peters melodiskt lockande rop på dessa vackra skönsjungande fåglar. Sentimentalt, lite jobbigt, men ändå härligt att bara vara och tänka tillbaks på nära och kära.

Evelyn och jag tar en ö-hoppartur till en par grannöar. Överallt sjuder det av liv. På utsidan av kobben träffar vi på en handfull sällsynta besökare. Snösparven har hittat vår ö. Här ute kan man känna att nattkylan varsamt hejdar vårens explosiva utveckling. Det tar en vecka eller två innan ejdern börjar pinka in sina revir och innan orrarna kör i gång med sitt intensiva orrspel. Åtminstone inbillar jag mig det som tröst, eftersom jag på måndag ska till Kenya på fotoexpedition. Mitt under våren – hur tänkte jag här? Jonä, det är kanske inte jättesynd om mig, men ändå.

Text och foto: Daniel Eriksson