Ett gigantiskt svek från den finska regeringen

Revisionen av självstyrelselagen blir lätt väldigt abstrakt för gemene ålänning, inte minst sedan nästan alla punkter där Åland önskat ta över behörigheter försvunnit. För 15 år sedan hade Åland till exempel förhoppningar att få ta över beskattningsrätten, i dag är den förhoppningen i princip död.

Men det som fanns kvar av revisionen av självstyrelselagen är ändå av stor vikt för ålänningarna. Sedan den nuvarande självstyrelselagen antogs för över 30 år sedan har Finland förändrats. De två största förändringarna är att grundlagen har förnyats och välfärdsområden har införts. Och det har skapat problem i förhållandet mellan finländska lagar och åländska.

Vi såg problemen under pandemin, vi har flera exempel på när behörighetstvister uppstått och senast i veckan har problematiken kring barnskyddet visat på bristerna i förhållandet mellan självstyrelselagen och nya finländska lagar.

Det borde ligga i båda parters intresse att lösa de här problemen, för den juridiska limbon drabbar både Åland och Finland. Men tydligen struntar man i det i Helsingfors.

Att revisionen nu faller är ett gigantiskt svek från den finska regeringen mot Åland och ålänningarna. Att tjänstemän på de mäktiga ministerierna inte vill släppa den minsta gnutta makt till Åland har vi förstått sedan länge. Men regering efter regering i Helsingfors har lovat Åland en ny självstyrelselag, och förklarat hur viktigt det är att det blir gjort.

Men när det kommer till kritan har de vackra orden inte betytt ett skit, om franskan tillåts.

Regeringarna Sipilä, Marin och nu Orpo har inte haft viljan att ta strid för ålänningarna, och nu riskerar vi ytterligare minst fem år av osäkra juridiska situationer och en autonomi som inte är i närheten av samma förutsättningar som de danska har. Det är beklämmande, bekymmersamt och bedrövligt.

Våra åländska politiker ska till veckan samlas i självstyrelsepolitiska nämnden för att diskutera läget och vad man ska göra nu. Den självklara slutsatsen är att det inte finns något intresse i Finland att kämpa för åländska intressen eller att utveckla självstyrelsen.

Ett nytt åländskt förhållningssätt måste provas. Hittills har de åländska företrädarna i flera landskapsregeringar hållit en relativt låg profil, hoppats på diplomati och samtal. Den linjen har misslyckats. Det går inte att se onsdagens besked på annat sätt.

Åland kan inte fortsätta på den vägen. Tonen måste skärpas. Innan lagtinget gick på sin oktoberledighet föreslog självstyrelseveteranen Harry Jansson (C) att parlamentet inte skulle godkänna ett EU-handelsavtal med Kirgizistan i väntan på besked från Helsingfors. Åland ska alltid tillfrågas om sådana avtal innan Finland godkänner dem, och om lagtinget säger nej är det en besvärande omständighet för Finland. Men lagtingets majoritet ville inte stöta sig med Finland och röstade ned förslaget.

När vi nu har svart på vitt att Finland inte ser Ålands utveckling som något man vill/orkar/känner för att strida för, då måste sådana initiativ som Janssons övervägas. Åland måste bli bråkigare, mer högljutt och kräva sin rätt.

Riksdagsledamot Mats Löfström säger att han inte kommer att lämna regeringsblocket eftersom det är bättre att vara på insidan och kunna påverka. Det har han förvisso rätt i, men om den regering han stöder inte tar strid för den i särklass viktigaste frågan för självstyrelsen vore det en viktig markering att gå i opposition under den korta tid som återstår av mandatperioden.

Regeringen Orpo och Finland har på nytt svikit Åland. Nu måste krafterna på nytt samlas i landskapet för att tvinga fram en revidering av självstyrelselagen. För en sak står klar: ingen kommer att göra det åt oss.