Ålder: 48 år.

Gör: Sjökvarterets vd.

Bor: i Jomala, Gölby.

Familj: Barnen Fanny 26 år, Liam 24 år, Heini 14, Helmi 13 år och maken Mikko Lindqvist.

Intressen: Segling, islandshästar och slalom. Att röra på sig i skog och mark. Är beroende av frisk luft och att umgås med familj och nära vänner. Får flow av dans. Vackra hingstar och fin musik rör henne till tårar.

Sedan ett år tillbaka är Maria Sten Lindqvist vd på deltid för Sjökvarteret i Mariehamn. Dessutom är hon boatingchef för Åländska segelsällskapet r.f. där hon också sitter i styrelsen. Hon är även verksamhetsledare för Ålands fiskare r.f.

För stunden sitter hon i familjens segelbåt förtöjd på båtplatsen vid Zetterströms varv i Mariehamn. Ursprungligen kommer Maria från Korsnäs i Österbotten där hon ofta var ute på sjön tillsammans med familjen och tillbringade sina barndomssomrar på Ryssgrynnon, familjens fiskeläge i Korsnäs skärgård, “Stenriket”

– Vi hade en träsnipa. Jag fiskade mycket med pappa, både på somrarna och på vintrarna med nät under isen.

– Första gången jag satt i en segelbåt var under Tall Ships Race i Åbo tillsammans med min numera make för över 20 år sedan. Han var skeppare för sjöscouternas segelbåt S/Y Merisissi, säger hon och beskriver den starka känslan hon upplevde segelturen ut från Aura å.

Maria bodde på Åland redan då. De två äldsta barnens pappa är ålänning.

– Jag hade bestämt mig för att inte se åt en karl men så lurade en kompis med mig till Arken och en underbar kärlekssaga föddes, säger hon om hur Mikko och hon träffades när hennes barn Fanny och Liam var ganska små.

Vill så mycket

Under några år jobbade Maria på Viggen, som kock och handhade kaféet. Dessutom vidareutbildade hon sig. Efter att ha varit hemma med döttrarna fick hon jobb på landskapsregeringen som ekonom på rederienheten och började senare jobba på Åda som administratör. Samtidigt studerade hon på Högskolan på Åland.

– Jag tog en dubbelexamen i redovisning och ekonomistyrning, och HRM och ledarskap.

Maria jobbade som redovisningskonsult och startade upp sitt aktiebolag innan Sjökvarteret i Mariehamn lockade henne i maj förra året.

– Området och kunskapen som finns där är helt fantastiskt!

Tillgängligheten var initialt en viktig bit.

– Min företrädare sökte leaderstöd till olika projekt som nu har förverkligats. Mellan Salt och båken har en terrass anlagts. Vi har planterat havtorn, jämnat ut marken vid parkområdet och anlagt en stenläggning utanför muséet, vi har reparerat kajer och fixat väg.

Trivs utomhus

Sommaren efter att Maria träffade Mikko skaffade de en H-båt. Hon tog skärgårdsskepparexamen, kustskepparexamen och internationellt förarbrev för fritidsskeppare.

– Heini var elva dagar första gången vi kastade loss på en längre seglats. Ibland kan det vara lite jobbigt att segla, speciellt när det är kallt och motvinden piskar i ansiktet flera dagar i sträck, men mest är edet ett härligt liv. Efteråt minns man bara de fina stunderna!

Strax efter att yngsta barnet kommit till världen kom den här båten till familjen, en klassisk Sparkman & Stephens Classic Swan 37 från 1970, hämtad från Southampton. Sommarseglatserna tillsammans med familjen, som kan bära till Estland och öarna däromkring, är oerhört viktiga för Maria.

– Gotland med Gotska Sandön och Lauterhorn är stora favoriter. Skärgårdshavet är också oändligt vackert.

Islandshästarnas framåtanda

Maria lyfter upp en liten flytväst som visar sig vara Birmakatten Sunes.

– Jag är en kattmänniska. Jag har alltid tyckt om djur överlag, säger hon och kommer in på hästintresset.

– I Korsnäs fanns inga hästar på det viset.

Tillsammans med en kompis cyklade hon till grannbyn där det fanns en häst. Ibland red hon på en ridskola i Närpes och var på ridläger om somrarna. Med sin kusin hade hon dessutom sommarhäst.

– Vi kunde egentligen inte så mycket. Vi var unga och saknade helt självbevarelsedrift men det gick ju bra i alla fall. När jag flyttade till Åland fanns det hästar vid bostaden jag hyrde. Sedan jobbade jag ett år hos Tove i Tranvik, där jag föll för Islandshästarna, säger hon om Midgårds Islandsstall och om hur hon under den tiden köpte sig en egen Eldur, en före detta tävlingshäst som var femgångare.

– Islandshästarna är den enda hästrasen där man avlar på lynne och vilja, säger hon och nämner deras starka vilja vid ridning och samtidiga lyhördhet.

– De är ljuvliga djur, så kloka!

År 2005 köpte hon och maken hus i Gölby. Efter att ha haft foderhäst tillsammans med äldsta dottern Fanny, som också red på ridskola, blev småningom även de yngre döttrarna hästintresserade. Maria kämpade länge emot.

– För mig är det viktigt med längtan och motivation. Vi lät dem till slut börja på ridskola och i ett senare skede hyrde vi två hästar till dem.

Maria hade under tre år sökt en häst till sig själv, och så hittade hon islandshästen Girla.

– I Gävle, hos Jamila Berg. Jag såg Girla på en äldre video och fastnade för bakbensrörelserna. Girla hade fått föl och hade inte ridits på några år och var tjock och inte i så bra form. Jamila skodde upp henne och efter att jag provridit henne sade jag: ”Vi köper henne”.

Även islandshästen Saedis kom till familjen från samma säljare. Hos familjen finns också Marias före detta medryttarhäst Odina som de har lånat.

Att lära sig kämpa

Nu har de två yngsta döttrarna kvalat in till Finska mästerskapen i juniorklassen.

– Det är vårt gemensamma intresse. Vi pratar samma språk och barnen lär sig att inte ge upp på ett jättebra sätt och det är såklart roligt att se att de utvecklas! Det är ganska mycket arbete som ligger bakom.

Maria drar paralleller med seglingen och deras 53 år gamla segelbåt.

– Det här bordet har vi lackat elva gånger, säger hon och blickar över bordet framför sig.

– Sedan när vi åker ut och bara glider iväg - det är så tillfredställande! Det är ett hårt jobb men man får också ut något av det. Det är nog Mikko som gör mestadels av allt jobb i båten även om jag också gjort, och gör, en del.

Maria värdesätter människors kunskap och börjar inse hur viktigt det är för vår identitet. Hon pratar om Sjökvarteret och båtbyggarna. Om hur hon önskar att man från skolorna på Åland skulle göra studiebesök där och göra en tur med Albanus eller Alanta.

– Det borde vara viktigare för vår identitet än att åka till Tom Tits.

För Maria är det självklart att upptäcka skärgården. Att bara ta en termos och trangiaköket med sig och ge sig iväg.

– Jag är glad att jag har gett det till mina barn. Helmi har en sådan tradition att hon natten innan skolan börjar alltid sover i båten med en kompis.

Diskbråck och hjärnhinneinflammation

Efter en olycka som 15-åring fick Maria en spricka i en ryggkota och i samband med att hon fick sonen Liam drabbades hon av ischias.

– Jag har alltid hållit igång och tränat. För åtta-nio år sedan fick jag så sabla diffust ont.

Titt som tätt åkte höften på sned, vilket avhjälptes med regelbundna kiropraktorbesök. Frustrationen och smärtan hon upplevde är tydlig.

– Jag lade en massa pengar på olika behandlingar. En välkänd ortoped menade att det inte var diskbråck. Magnetröntgen var det ett halvt års väntetid på. Jag flög privat till Åbo och gick på magnetröntgen. Det visade sig att jag hade extremt svårt diskbråck på tre ställen. De tyckte det var helt otroligt att jag ens kunde gå det lilla jag kunde. En vecka senare akutopererades jag i Åbo. Allt härstammade från olyckan jag fick som 15-åring. Två år gick jag med obeskrivlig smärta! Sjukvården skulle kunna spara in en hel del resurser genom att lyssna på patienten i ett tidigt skede.

Plötsligt kommer Maria in på en annan händelse som har påverkat henne väldigt mycket. När dottern Heini var sex månader fick hon hög feber och kräktes. Dottern blev som en geléklump och okontaktbar. Maria åkte i ilfart till akuten i Mariehamn.

– Jag var konstigt nog iskall. Satte dottern i bilstolen och körde 160 med vår gamla Pajero.

Inne på akuten gjorde Maria klart för personalen att det var bråttom, men ombads sätta sig ner och vänta då symptomen anmodades bero på magsjuka. Maria gav sig inte, dottern spydde galla. Det visade sig genom ryggmärgsprov att dotterns ryggmärgsvätska var grumlig. Mikko ombads genast bege sig hem från Norrköping, där han för tillfället befann sig med sitt fartyg.

– Tack och lov överlevde hon. Hon hade fått bakteriell hjärnhinneinflammation. Vi var på sjukhuset en vecka. Hon fick antibiotika och kortison och lyckligtvis uppkom inga skador efter det. Det var fascinerande att se läkarteamets samarbete med andra sjukhus när de sökte efter rätt antibiotika. Hon är en på miljonen. Efter det här tänker jag: ”det finns inga jobbiga saker”. Jag är så glad över att få leva det liv vi gör och att Heini överlevde!

När en liknande händelse uppstod med yngsta dottern Helmi var det förstås en ytterst otrevlig upplevelse. Ändå är hon inte nojig.

– Jag snarare pushar mina barn med sådant de kanske inte vågar. Det handlar om att våga utmana sig själv för att kunna växa som individ.

Maria nämner sin egen uppväxt.

– Sedan jag var sex år var jag med på helgerna under höstarna och pälsade. Jag och min kusin plockade stift från skinnen och tävlade om vem som tjänade mest. Jag var stolt när jag fick min första lön på 50 mark och gick själv till butiken och köpte en docka för en del av pengarna. Vi var nog inte där för jobbets skull utan främst för att alla andra var där.

– Min övertygelse är att unga behöver också få lite motstånd i livet. Allt ska inte komma klart serverat. Såklart är det helt enligt individ och förutsättning, men jag tror att många skulle växa av att få känna att de själva kan få ta lite ansvar. Learning by doing!