Snygg fasad, men sprickorna växer

”Det är något ruttet i staten Danmark”, säger vakten Marcellus i William Shakespeares pjäs Hamlet. När man ser vad som händer i de åländska partierna, och då främst i två av regeringspartierna, är det lätt att börja fundera om något är ruttet även i dessa partier.

På ytan ser allt bra ut. Partierna byter ordföranden, styrelser ändrar struktur och nya personer tar plats. Man polerar ytan och förmedlar att alla är nöjda. Men skrapar man bara lite på fernissan blir det tydligt att allt inte står rätt till.

Låt oss börja med det största regeringspartiet Liberalerna. En ny partiordförande har tagit över och alla verkar vara överens. Så ser åtminstone budskapet ut. Men bakom all yta syns även en maktkoncentration. Styrelsen har krymt till endast fem ordinarie ledamöter. En rad färgstarka profiler som Michele Ferrari, Sandra Listherby och Joanna Isaksson har fått lämna sina platser. En del frivilligt och andra enligt uppgifter ofrivilligt. 

Bakom lyckta dörrar utspelade sig ett spel som väckt betydligt mer missnöje än den officiella bilden låter ana. Det är också synnerligen tydligt för den som följer åländsk politik att utrensningen av obekväma röster är ett faktum inom Liberalerna. För varför skulle partiet annars göra sig av med till exempel Listherby, som drog näst mest röster bland Liberalerna vid förra valet, eller för den delen Isaksson som är gruppledare för Liberalerna i Mariehamn. Två starka namn som nu helt sonika fått lämna styrelsen.

Givetvis kan en mindre styrelse vara ett sätt att effektivisera arbetet. Alla partier behöver också förnyelse. Men politiskt aktiva växer inte på träd på Åland. När flera etablerade företrädare samtidigt försvinner från styrelsen behöver partiledningen kunna förklara vad man vinner och vad man riskerar att förlora.

Låt oss sedan gå vidare till det ansvariga partiet för skärgårdstrafiken och sjukvården — Socialdemokraterna. Att det även i Socialdemokraterna råder en splittring har partiet varit tydliga med utåt. Hanteringen av ÅHS har väckt ont blod bland många inom partiet och det är tydligt att flera tidigare aktiva i det socialdemokratiska toppskiktet inte direkt hymlat med sin kritik av den förda politiken och krävt mer S-politik.

Man har varit synnerligen kritisk och på insändarsidorna inte dragit sig för att såga av den gren som partiet sitter på. 

Samtidigt är detta något av en socialdemokratisk paradgren, om vi ser oss runt i världen, att vara i opposition mot sitt eget parti. Bara för att på det sättet visa för väljarna att man minsann fortsättningsvis bryr sig, samt för att kunna täcka in hela spektrat av väljare allt från vänstersocialister till socialliberaler. 

Däremot är nog sprickan betydligt större än vad Socialdemokraterna själva skulle medge. För stridigheterna tar sig uttryck även i olika föreningar som styrs av socialdemokratiska aktiva som till exempel Regnbågsfyren. Och facken är arga på den politik som förs gällande bland annat sjukvården.

Det blir lite hela havet stormar och det är tydligt att det finns röster inom partiet, enligt uppgifter till tidningen, som gärna ser att det blir lite obekvämt för den sittande partiordförande Arsim Zekaj så att andra kan ta hans position. Det betyder inte att all kritik är ett uttryck för maktspel. Men det gör konflikten mer komplicerad än att bara vara en diskussion om förändringstakt och bättre information.

Slutligen, en mindre styrelse kan göra arbetet effektivare. En öppen konflikt kan göra politiken bättre. Men då måste partiledningarna kunna förklara sina vägval och tåla att de ifrågasätts. Vi ser väldigt lite av det här och i stället försöker leden slutas. Partierna behöver komma ihåg att deras uppgift inte är att visa upp enighet till varje pris, utan att förtjäna det förtroende som krävs för att styra Åland. Och just nu är det lite darr på den ribban kan vi lugnt konstatera.