Det märks inte direkt, men sakta blir det tydligt att pjäsen är mer komplex, med fler nyanser av grått än vad öppningen, där Niklas Häggblom i rollen som Julius Sundblom står i samma pose som statyn på torget på en sockel av röd granit medan en kören Flera Röster i vita skjortor, svarta västar, plommonstop och lösmustascher förhärligar honom, leder en att tro. Ålands befriare, Ålands kung.
”Nästan allt vi ville ha”
Istället möter vi en väldigt mänsklig Julius Sundblom som genom pjäsens gång vänder sig mot publiken för att berätta sin historia. Dag Thelander har arbetat på sitt manus i två år och gjort sin efterforskning, och detaljerna i händelseförloppet är historiskt korrekta men ”dramatiskt förbättrade”. Vi möter honom i sitt hem där han bor tillsammans med hustrun Hilda Sundblom, spelad av Patricia Bergroth, och där Ålandstidningens tryckpress dunkar i källaren.
– Så länge pressen rullar är vi trygga, säger han åt henne, och de dansar genom rummet.
Det tar däremot inte länge innan han för första gången träffar Carl Björkman (Jon Henriksen) då länsman, som dömer honom till landsförvisning till Stockholm. I sång skriver han och Hilda brev till varandra, och snart träffar han Leo Mechelin, spelad av Stefan Gustafson, och blir en del av de landsförvisade finnarnas krets som drömmer om ett fritt och demokratiskt Finland.
Därifrån rullar hans väg ut sig. Då hans landsförvisning är över blir hans Ålands röst i Finland. Men väl tillbaka på ön tar det inte länge innan hans gamla vän Johannes Eriksson (Jan-Erik Berglund) enträget börjar försöka rekrytera honom till rörelsen som vill att Åland ska bli svenskt. Något Julius lika enträget avböjer.
Den första akten slutar där han, Johannes, Carl, Fanny Sundström (Maria Johans) och tidningsmannen Johnny Holmberg (Frode Magnelli-Lantz), som var den som publicerade Ålandsrörelsens manifest och namnupprop i Ålandstidningen mot Julius vilja, står vid en radio och hör beskedet från Nationernas förbund. Åland blir självstyrt, men inte svenskt.
Gruppen förtvivlar. Bankiren Arthur Ekman (Mikael Lagström), den gemytlige bankiren och separatisten, tar sitt liv. ”Jag var villig att möta ruinen, men inte förlusten” lyder hans självmordsbrev.
– Men fick vi inte nästan allt vi ville ha, frågar Julius de andra. Och därefter tar landstinget vid.
Musikaliska teman binder samman
Musiken genom föreställningen är väl skriven, med återkommande musikaliska teman och motiv som knyter ihop uppsättningen.
Kapellmästare Kjell Frisk leder en kvartett bestående av Kaj Sundblom, Curre Qvarnström, Bertil Andersson och Kim Jansson, och vi får en blandning av jazz, ballader, vals och folkmusik. Då delegationen möter Nationernas förbund i Paris känns valsen lika kokett fransk som folklig bryggdans. Kjell Frisks klarinett ger ibland musiken en tankfull klezmer-aura.
När marskalk Gustav Mannerheim (Ulf Weman) levererar Finlands motanbud till Ålandsrörelsen är det till ett swing-ackompanjemang. Carl Björkman snubblar över sitt skrivna tal, och Julius Sundblom träder in i hans ställe. I fångenskap på väg mot rättegången i Helsingfors är det däremot Björkman som sjunger, medan Sundblom sitter försjunken i oro över vilket öde som väntar dem.
– Du bär din ära ett kort tag, men den ska bära ditt namn i tusen år, sjunger han.
– Aldrig en människa mer utom den här dåren, muttrar Sundblom, men det är tydligt genom Niklas Häggbloms skådespel att han ser upp till sin vapenbroder.
Sånginsatserna är genomgående starka. Inte perfekta, kanske premiärnerver, men de små ojämnheterna får helheten att kännas mer organisk.
”En staty? Av mig?”
Pjäsen innehåller ett par inslag som känns skrivna för vår moderna värld. Runar Mattsson (Stefan Gustafson) är den aparta pojken som förleds av polemiken mot Björkman att begå ett mordförsök. Rådhuset i Mariehamn luktar fortfarande illa av tsarism och ”illa översatta kommunikéer”.
Stämningen är för det mesta lättsam, och de humoristiska inslagen landar för det mesta. Speciellt scenen där Johannes Eriksson tagit med sig en åländsk present till Nationernas förbund är genuint rolig. Vad det är avslöjas inte här.
Det finns även mycket genuin värme. När Hilda Sundblom övertygar sin stolte och envise man att besöka Björkman på hans stuga efter en av deras konflikter blir det svårt att inte le, åtminstone lite.
Men tonen är inte enbart varm. Pjäsen slutar med att Sundbloms staty ska resas, efter att en förbittrad Björkman lämnat Åland efter fientligheterna mellan honom och Sundblom.
– En staty? Av mig, utbrister Sundblom, och sockeln dras åter ut på scenen.
Där står en Fanny Sundström som inte är imponerad.
– Vad var det du kämpade för? Varför gick du med i Ålandsrörelsen först efter att 7.000 ålänningar skrivit under? Varför blev du pacifist för efter att Björkman förespråkade upprustning, frågar hon iskallt.
Efter det klättrar Sundblom upp på sin piedestal, klumpigt, och sträcker ut ryggen med en grimas av smärta.
– Så rysligt tjustig var jag ju inga, men nog gjorde jag mitt. Helt oförtjänst var det in, säger Niklas Häggbloms Julius Sundblom på perfekt intränad åländska.
Premiären har skjutits upp två gånger för att undvika coronarestriktionerna och spelade inför ett nästan fullsatt Alandica. Och den var välförtjänt av sin publik.
Det tål att upprepas här på slutet: Ålandskungen vann över mig, sakta men säkert. Den är ingen hyllningskör, även om hyllningskören finns med. Det är en genomgående mänsklig historia snarare än en stiftelsemyt, och pjäsen är så mycket starkare för det.
