Guds kärlek är villkorslös, men inte kyrkans?

Kyrkan förkunnar alla människors lika värde inför Gud. Det är vackra ord, och vare sig du är troende eller inte är det självklart att ingen människa är mer värd än någon annan.

Men dagar som dessa klingar orden ovanligt falskt. Om kyrkan hävdar att kärleken är helig och att äktenskapet är en välsignelse av densamma, varför gör man då en skillnad mellan heterosexuella och homosexuella par? Att neka (vilket är möjligt i dag) samkönade par en kyrklig vigsel strider direkt mot det kristna kärleksbudskapet.

I dag kan visserligen samkönade par vigas i kyrkan – många församlingar väljer att göra det – och de präster som viger dessa par riskerar inte några repressalier, eftersom biskopsmötet 2020 beslutade att ”det är skäl att vara återhållsam då det gäller påföljder för präster som viger par av samma kön”.

Den kompromiss som biskopsmötet nu lagt fram, och som röstades ned av kyrkomötet på torsdagen, hade gått ett steg längre och gett evangelisk-lutherska kyrkan i Finland två parallella äktenskapssyner, en mellan man och kvinna samt en mellan två personer. Samkönade äktenskap skulle därmed officiellt ha blivit tillåtna. 

Men även om en majoritet av ledamöterna röstade för ändringen räckte det inte eftersom det krävs tre fjärdedelars majoritet för ett ändra kyrkoordningen. 

Kyrkan måste hänga med sin tid. Visserligen finns det en trygghet i, och något fint med, gamla institutioner. Vi behöver stabilitet i en skakig värld, och kyrkan är för många just det. Men man får inte heller rädas förändring. 

Guds kärlek är villkorslös, och den gör inga undantag. Det borde kyrkomötet inte heller göra. Och även om samkönade par redan i dag kan vigas i kyrkan är det en stark och oerhört viktig markering att stadfästa denna rätt.