Hög dividendutdelning kräver politiska svar

Mariehamns stad har en rad bolag i sin ägo. Mariehamns Energi Ab, Mariehamns Hamn Ab, Mariehamns Centralantenn Ab,  Fastighets Ab Marstad och Fab Dalnäs. 

Att bolagisera delar av verksamheten är fullt naturligt och till många delar borgar det för mer effektivitet. Tydlighet i mål och fullt fokus på verksamheten leder till att pengarna används på bästa sätt. Samtidigt medför bolagisering frågetecken gällande konkurrens och utdelning. 

Staden har de senaste åren kammat hem stora summor i dividend från sina bolag. Bara Mariehamns energi ska i år betala 450.000 euro till staden. Samtidigt går flera andra stadsägda bolag med vinst, men vinsten stannar kvar i bolagen. Dessutom konkurrerar ett flertal bolag på den privata marknaden. Allt detta ställer krav på styrning, men framförallt en stor politisk medvetenhet om varför staden har bolag och vilket det långsiktiga syftet är.

I sanningens namn ska sägas att det finns tydliga koncerndirektiv för Mariehamns stad. Där finns anvisningar om hur bolagen ska drivas och skötas. 

Bland annat står det att bolagen ska ge en årlig marknadsmässig avkastning. Ett avkastningskrav på en viss procent av bolagets egna kapital. Men det friskriver inte politikerna från det politiska ansvaret och gränsdragningen mellan det offentliga och det privata. Man behöver också fråga sig vilka avgifter som ska tas ut vid nyttjande av bolagens tjänster. 

Frågor kring likabehandling, upplevda eller verkliga förtäckta skattesubventioner och konkurrens med privata bolag inom staden måste tas i beaktande.

I en rapport från SNS, skriven av docent Andreas Bergh och professor Gissur Ó Erlingsson vid Lindköpings universitet, framkommer det att kommunala bolag är långt ifrån oproblematiska. Efter att närmare granskat svenska kommuner har de kunnat konstatera att det finns en risk att kommunerna snedvrider konkurrensen via sina bolag. Orsaken är att kommuner inte kan gå i konkurs varvid de kan ge sina bolag ekonomiska garantier som privata företag inte ens kan drömma om. 

Vidare används bolagsformerna för skatteplanering, vilket är synnerligen problematiskt. Dessutom finns det ofta problem med insyn och transparens. Lägg därtill frågeställningen kring samhällsnytta versus vinstintresse. Allt detta kokar ned till frågan: ska kommunala bolag drivas med vinstsyfte eller enbart för att tillgodose medborgarnas behov? 

Samtidigt säger samma rapport att det finns frågetecken kring den politiska representationen i bolagsstyrelserna där politiker ofta inte vet om de representerar bolaget, kommunen eller det egna partiet i styrelsen. 

Visserligen har staden genom politiska beslut sett till att insynen i de stadsägda bolagen är på en rimlig nivå, något för övrigt landskapsregeringsägda bolag skulle behöva ta lärdom av. Man har även sett till att det finns tydliga koncerndirektiv. Men frågan om dividender, samhällsnytta versus vinstintresse, konkurrens med privata bolag och stadens roll på marknaden har lämnats lite åt sitt öde. 

Det är förståeligt, för ingen tackar nej till dividend. Men för en stad, ett landskap eller en kommun är det betydligt svårare än så. Därför behöver stadens politiker fråga sig hur man ställer sig till de stadsägda bolagen. Dessutom behöver de ta av sig tjänstemannakostymen och fråga sig vad som är bäst för samhället ur ett samhällsperspektiv.