Så när jag ska stega iväg till Moriska Paviljongen i Malmö för att se det mytomspunna amerikanska bandet The Brian Jonestown Massacre blir jag lite nervig. Inte minst eftersom frontfiguren Anton Newcombe och hans kompanjoner blev en otroligt viktig musikalisk influens för mig när jag, som platinablond och existentiellt odräglig 17-åring, botaniserade bland genrer som Madchester, shoegaze, britpop och folk.

Ett betydande antal år har gått sedan dess, och trots att jag under dessa år lyssnat in mig på bandets äldre låtkatalog och följt med i deras nysläpp är de inte lika laddade för mig längre. Inte förrän jag stiger in på Moriskan.

The Brian Jonestown Massacre bildades 1990 i San Francisco. Namnet är en tvådelad referens: dels till The Rolling Stones-medlemmen Brian Jones, dels till det massjälvmord som begicks av 909 medlemmar av sekten Folkets tempel i deras egen by Jonestown i Guyana 1978. Bandet har många gånger blivit uppmärksammade för sina nyckfulla rockstjärne-eskapader, där kopiösa mängder droger, äventyrande av lagen, inomgruppsliga dispyter och konflikten med Portland-bandet The Dandy Warhols bara är några exempel – vilka samtliga skildrades i den rosade dokumentärfilmen ”Dig!” från 2004.

Men The Brian Jonestown Massacre är inte bara egotrippar och turbulens. De har också hyllats till skyarna för sin proffsighet såväl som självklara brokighet, de eteriskt vackra riffen och den musikaliska värld av 60- och 90-talig kalejdoskop-psykedelia som de skapar.

Precis innan de svenska kollegorna Les Big Byrd börjar värma upp giget, och jag själv börjar bli varm i kläderna framför scenen, tränger en överförfriskad och något manisk snubbe sig fram genom publikhavet med sin flickvän i släptåg. Han flämtar fram: ”det här kommer bli så bra, så jävla, jävla bra”. Ett inbitet fan, men också ett unikum. Han börjar nämligen berätta för mig om hur tidigare nämnda Jonestownsektens självförgiftande 1978 är farligt likt de ”injektioner” vi själva tagit under pandemin. ”Och vet du var The Brian Jonestown avslutar sin Europaturné? På vulkanön Island, den tredje i tredje 2023. Du fattar. Vi kommer att dö”.

Så apokalypstillvända har jag personligen svårt att tro att The Brian Jonestown Massacre är. Ändå blir jag underhållen av den överförfriskade rocksnubbens samspel med bandet under spelningens gång, där lovord blandas med ”fuck you”, ”lucifer” och ”hail satan” – till den gräns att gitarristen Ricky Maymi meddelar vakten att han inte tänker dra ett enda till riff om inte snubben skärper sig.

Den drygt två timmar långa spelningen är i övrigt precis vad jag förväntar mig att The Brian Jonestown Massacre ska bjuda på. Det låter exakt lika bra och tight som på deras 20 (!) plattor, majoriteten av gänget gömmer sig bakom solglasögon och obesvärade miner, och deras interaktion med publiken är begränsad till nonchalanta gliringar gentemot åskådarnas bröl och otålighet. Det är en föreställning på det sättet, men också ett kvitto på att de vet vad de gör. Det har de nog alltid gjort.

Visst blir jag medveten om att det finns en viss dåsighet som präglar spelningen. Jag tänker mig att The Brian Jonestown Massacre reproducerar en haschdimmig känsla i varje låt, och många gånger låter det lite likadant – särskilt eftersom låtarna tenderar att likna varandra i uppbyggnaden. Lika mycket som jag lovordar dem för deras musikaliska insats är jag också rätt mätt när vi börjar närma oss tvåtimmarsstrecket.

Men kanske är det också just den typen av repetition som gör att man sugs in så hårt i The Brian Jonestown Massacres musik, och undermedvetet suktar efter mer och mer trots att åren går.

Det finns dessutom något spännande i hur allt egentligen blir så ofantligt cykliskt med den här spelningen. Den överförfriskade snubben som frustar mig i nacken i publikhavet älskar visserligen bandet, men är också övertygad om att Jonestownsektens massjälvmord ska komma åter i och med covid 19-vaccinen. Där står jag, åter med en platinablond page som när jag var 17, inte längre rädd för ensamkonserter men däremot uppfylld av återupptäckten av The Brian Jonestown Massacres charm; deras självbelåtenhet, blandad med en rejäl dos musikalisk genialitet och sällsynthet, toppad med den mystiska psykedelia som trollbinder mig och alla andra gapiga, gungande eller ”svarta och svåra” personer i publiken. Jag påminns om hur det alltid varit spännande att lyssna på The Brian Jonestown Massacre, för att deras musik – särskilt det melodiska – sätter igång en känsla av att vara huvudkaraktären i ens egen livsfilm, en känsla som vi gång på gång söker nästan narkomaniskt efter i musiken. Kanske är det därför vi alla överhuvudtaget samlats för att se det här bandet av präktiga hippies tillsammans.